helt magnific chance till dreamboende!

När det fattas ord:

walk-in closet (http://www.notar.se/visa-bostad/25a1f12a-59c3-4904-8583-1192c600e4c6)
compact living (http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/324414)
spapool (http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/337834)
showroom/workshop (http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/169718)
master bedroom (http://www.residence.se/)
dressing room (http://www.residence.se/)
townhouse (http://www.skeppsholmen.se/?581%2FOBJ11816_925918581%2F&sfd)

Expansionsstrategier

- KIM HERFORTH NIELSEN OCH PER FELDTHAUS OM UTOMLANDSFLYTT, ETIK OCH HÅLLBARHET

I en tid av allt större miljömedvetenhet, och där socialt ansvarstagande har blivit en självklar del i designprocessen, finns fortfarande olika sätt att ta ställning till dessa krav. Möt Kim Herforth Nielsen, partner och konstnärlig chef på 3xN, och Per Feldthaus, adm. Direktör på Arkitema, två framgångsrika arkitektkontor med arbetsuppgifter över hela världen, men med olika metoder att nå dit.


EXPANSION UTOMLANDS

P.F. -Vi har flera filialer; Stockholm, Oslo och nu Beijing. Vi anser att det är mycket viktigt
att man är nära kunden. Beslut fattas snabbt, och kan få stora konsekvenser, då är det viktigt att man är närvarande. Vill man något på en konkret marknad skall man vara där. En videokonferens tillexempel, blir aldrig detsamma som ett fysiskt möte.

K.H.N. -Vi vill egentligen bara ha ett kontor. En snäv organisation som säkrar homogenitet
och en klar arkitektonisk idé. Den kvaliteten blir svår att uppnå om man sprider ut
organisationen. Det uppstår så lätt ”kontor i kontoret”, och vid tillexempel lågkonjunkturer blir filialerna tvungna att gå ut och leta uppgifter som vi normalt inte skulle ta på oss. Vi vill att karaktären på uppgifterna skall väga tyngre än att vi bara håller oss sysselsatta.

P.F. -Den arkitektoniska idén behöver ju inte nödvändigtvis vara ett stiluttryck, eller ett
speciellt sätt att teckna på, präglat av några enstaka personer. Vi säkrar en klar idé i våra arbetsmetoder, hur vi ser behov och går in i nära samarbete med kunden. Jag menar att det viktigaste är att hålla fast vid de riktiga arbetsmetoderna och implementera dem på de olika avdelningarna.

K.H.N. -Vi lyckas, genom ping-pongarbete mellan oss och våra samarbetspartners, nå synliga
resultat. Kommunikation är självklart viktigt, och vi jobbar hela tiden dynamiskt med våra utländska samarbetspartners. Under idé och-ritningsfasen gästspelar de hos oss, och under projekteringsfasen har vi medarbetare på plats hos dem.


ETIK

K.H.N. -Det är noga med att man skall kunna stå för det man gör, och att ha inblick i
processerna. Så länge man har det ser jag inga problem med att låta tillexempel
produktion försiggå i Kina. Det är ju som med kläder, de designas i Danmark och sys upp i Kina.

P.F. -Det är svårt att säga ”absolut inte” om något specifikt land. Vi tror ju på att vi gör
skillnad. Förutom det stora kunskapsutbytet vi har med Kina, har vi också arbetat politiskt där iochmed en stor klimatkonferens som vi var med om att anordna, något som vi inte gör på samma sätt i Danmark. Vi vill kunna förbättra något genom att dela med oss av vår kunskap och våra arbetsmetoder.

K.H.N. -Vi tackade nej till ett projekt om Saudiarabiens högstarätt. Vi är nog ett av få arkitektkontor som tackar nej till uppgifter, men i Saudiarabien tillämpar man Sharialagstiftning, och det kunde vi helt enkelt inte stå för. Vi värderar från uppgift till uppgift, om det är något vi kan försvara. Det är viktigt att vår arkitektur gör skillnad, det framstår ju som ganska meningslöst att åka till utlandet och göra likgiltiga saker.

P.F. -Det är viktigt att man försöker påverka det man kan. Både inom sin personliga räckvidd, som att säkra goda arbetsvillkor för sina anställda och tillexempel inte ta emot mutor, men även ett större socialt ansvar i det sammanhang man agerar är att eftersträva. Vi är tillexempel medlemmar i ”Global Compact”, ett initiativ där man som medlem skall uppfylla vissa krav på arbetsmetoder.


HÅLLBARHET

P.F. -I Kina samarbetar vi först och främst med kunder som har intresse av miljöanpassat byggande. Viljan att bygga miljömedvetet ökar hela tiden. På beslutsfattande nivå har man också förstått att det inte går att behålla en tillväxt om energiförbruket hela tiden ökar. Vi kan på grund av ekonomiska resurser inte hålla dansk standard på byggandet. Kina är till stor del fortfarande ett fattigt land, men tack vare vår kunskap och erfarenhet kan vi utveckla både ekonomiskt resonibla och hållbara lösningar.

K.H.N. -Vi har en mycket holistisk syn på det hela. Det är många aspekter, allt från material till arbetsförhållanden och livet som skall försiggå inne i byggnaden. Tack vare teknik och vår forskningsavdelning ligger vi långt fram i materialutveckling, men när vi bygger miljöanpassat tar vi hänsyn till alla aspekter, genom hela processen.


RESOR

K.H.N. -Vi klimatkompenserar inte. Vi flyger ju iochförsig mycket, det måste jag erkänna, men vi kan ju inte lösa alla världens problem. Jag tror att man måste se sakerna i ett större perspektiv. Vi skulle ju kunna kompensera, men att resa idag är redan så dyrt, och det finns ju faktiskt begränsningar i kontorets ekonomi. Vi skulle ju kunna ta den enkla vägen, och bara ta oss an uppgifter i Danmark. Då skulle problemet vara löst, men nu anser vi att det finns fler som behöver oss. Vi gör vad vi kan, inom rimlighetens gränser.

P.F. -Vi försöker att samla våra reseaktiviteter för att minska på miljöbelastningen, men vi klimatkompenserar inte. Vi har för närvarande tyvärr ingen resepolicy, och mellan de filialer som ännu inte är tillräckligt stora att klara sig själva blir det ju en del resande, men vi försöker att resa så lite som möjligt, både för miljöns och ekonomins skull.


Denna ’dialog’ är baserad på två fristående intervjuer, som har ägt rum vid separata tillfällen.
Intervjuerna har bestått av flera frågor, som här sammanfattats i ämnesrubriker.

distraktion

Det är mörkt. Det är bara så sjukt mörkt. Det får folk att huttra även om de är inomhus. Kunskapschanser och erbjudanden rinner av som vatten på en gås. Kroppen är inne på en enda sak: självbevarelsedrift och försvar. Försvar mot Fysiskt mörker som tränger sig tätare och tätare på. För ett par minuter var det utanför fönstret, men nu slocknade lampan också. Jag väljer bort laktrisbitarna i godisblandningen för att inte svälja det mörka.

Efter tillräckligt mycket ätande av ljusa vingummin och installerandet av två små kattungar som bakgrund på skrivbordet, vågar jag sticka näsan ovanför skrivbordskanten igen, någon tar tag under armarna och erbjuder roligheter som youtubandet av små hamstrar som äter popcorn på pianotangenter eller "fail blog", och det känns lite bättre.

Kanske är det trashkultur på internet en sann källa till glädje, denna hopplöst mörka höst?

De som leker mer

Den danska arkitekturinvasionen av Sverige är ett faktum. Henning Larsens konserthus i Uppsala, BIG's plan för Marieberg (STHLM), Arkitemas plan för Pampasområdet (STHLM) och Svendborgs "Frodeparken" i Uppsala, för att bara nämna några. CF Møller köper upp Berg Arkitekter och Arkitema startar kontor i Stockholm.

Bjuder Sverige på mothugg? Inte än så länge.

Varför går det då så bra för danskarna? Kanske för att de vågar vara bättre. Kanske för att de är lite mer hänsynslösa. Kanske för att de inte undrar så mycket om vad andra ska tycka. Sverige har blivit lite av en lekplats, en experimentell sandlåda som också har behov för några djupa spadtag.

De danska kontoren har hittills mött upp med förslag till projekt som svarar till de behov av fasthållandet av Sverige som framstående arkitekturnation kräver. Jag vill inte kalla dem ansvarslösa, men helt enkelt inte lika oroliga för alla konsekvenser man på förhand inte kan räkna ut, som många av de svenska kontoren.

Efter flytt till Danmark har denna tendens blivit mer påtaglig. Danskarna är inte lika rädda för misstag som svenskar. Man vågar leka, spekulera, ge flera chanser, göra fel, och inte känna att man borde sjunka genom jorden eller vara tyst för det. Att få göra fel är en del i processen, eller som en på BIG sade till mig: "Det är liksom skönt att vi mest använder tjocka tuschpennor att skissa med här, för om man gör fel, då är det fel. Då går det inte att sudda ut och släta över. Då kan man antingen spinna vidare eller börja om."

Frågan är om trendkänsligheten gör oss svenskar så oroliga över andras erkännanden att vi inte vågar tro på oss själva? Kompetensen finns, men inte humaniteten och prestigelösheten.

Den danska morgonen bjöd på solsken och en vindskyddad terrass. Jag satte mig förnöjt tillrätta med filmjölstallriken i knät, och "Arkitektur SE" i händerna. Ett mycket spännande nummer, späckat med idolerna sedan många år tillbaka: Claesson Koivisto Rune. Förväntningarna var skyhöga, att jämföras med en gammal dams iver över nyutkomna "Det kungliga året", och jag började läsa. Någonstans i mitten tog det stopp. De har utvecklats. Jag också. Åt olika håll. Jag som förut bara har suttit nickande och medhållsamt instämt i alla deras teorier, ville nu sträcka upp ett litet finger och med pipig röst protestera: "ursäkta, jag håller inte med." De framstod som så... Intellektualiserade. "Färger och material är sekundära" säger Ola Rune, och höjer sig en nivå över alla oss som kan uppskatta att något är skönt att ta på, eller fint att se på. Jag undrar om deras beställare (utan en förklaring om byggnadens unikum) rättvist kan uppskatta de spatiala förmågor som CKR's hus erbjuder? Eero Koivisto säger i samma stycke att han får svårare och svårare för "ytlig" arkitektur som är "snygg", men skall inte det vara upp till folk som använer föremålen/husen att avgöra på vilka premisser man väljer att göra detta? Det är osmickrande när arkitekten tar på sig en föreläsande roll. Det är inte vår egen skull vi är här för. (Och så kan det vara att jag blev lite väl skarp i tonen när jag insåg att mina och CKR's meningar inte passar varandra som ett friktionsfritt blixtlås längre...)

...men han är inte arkitekt!

Under introföreläsningen till syntesfasen, där hela vårt terminsprojekt skall klämmas ihop på
3-4 A1-planscher, började folk nervöst att skruva på sig i de knarrande wegner-stolarna. Luften fylldes av undringar, riktade mot vägledarna, som "Men om man inte får plats då?", "Får jag sätta upp på två A0 istället?", "vilken papperskvalitet tycker ni är bäst?". Även tekniknörden ville ha sin beskärda del och frågade om det var OK att man kom med ett USB-stick, "finns det projektor? Finns en vit vägg?". Lärana suckade lite besvärat, och började enigt på ett nja-ande svar, varpå hon nästan längst bak (som med 99% säkerhet inte själv har funderat på att komma med en digital inlämning, men bara-för-att...) far upp med handen som en kobra:
- Men jag har faktiskt varit på kommunikationskurs, och där sade läraren att informationen blev mer tillgänglig om man liksom fick se en plansch i taget, istället för att se på alla fyra samtidigt, att det liksom kunde bli informationsoverload och fel perceptionsfokus!
- Ja, jo, men nu har ju vi övat i några årtionden på att se på de studerandes planscher...
- Vaddå? Ska vi presentera som för vemsomhelst, eller som för arkitekter?
- Som för arkitekter, ni presenterar ju för oss.
- Men på kommunikationskursen, då sade...
- MEN HAN ÄR INTE ARKITEKT!

om märkesbyggnader

En stads vision och önskan om att reinkarnera sig själv, förnyas, locka till sig en ny målgrupp.
Någons tanke om att manifestera denna strävan i ett verk där form och funktion möts.
Någon som är uppgiften att konkretisera verket i plan och snitt stor nog.
Ett visst tidsrum för realisering av projektet.
Sedan står den där; märkesbyggnaden. Den som skall bli stadens nya landmärke, som ska utropa nytänkande och modern identitet. Frågan är om det är så lätt? Kan staden köpa sig en ny identitet med en opera/teater/museum/konsthall?

I lång tid har man byggt, inte enbart för att för att rymma en
funktion, utan med medvetenheten om att en byggnad kan ha
ett stort symbolvärde. Redan Pantheon är en märkesbyggnad,
men om man skall tala om den moderna tidens dito som strävar
efter att ge mervärde åt en hel stad, att påverka dess identitet
genom arkitektur, finns där en milstolpe i 80-talets Frankfurt. Staden hade länge varit präglad av sina industrier och banker, beskaffenheter vars storskaliga, ogästvänliga arkitektur och dygnsrytm endast drog folk till staden under arbetstid. Man ville locka till sig en ny typ av människor, skapa nytt liv i centrum och lansera sig som en levande kulturstad, varpå det strategiska draget blev en kulturbyggnadsboom där muséer, teatrar och konsthallar sköt upp som svampar ur jorden. Att satsa på kultur har alltid gett en viss prestige åt en stad, den visade önskan om ett större djup än det som skapas vid anammandet av enbart de
kommersiella intressena tyder på intentioner om att göra staden
intressant, mångfaldig och öppen.



Det finns två typer av märkesbyggnader; de privata och de offentliga. De privata är oftast beställda av ett stort företag som vill manifestera sitt namn, och kan därför uppträda som kontextlösa och ryckta ur sitt sammanhang, men de tjänar sitt syfte, att agera reklampelare i skala 100:1 jämfört med den som finns vid busshållplatsen. De privata märkesbyggnaderna, i motsättning till de offentliga, strävar inte efter en stringent men nyskapande förändring av stadsbilden. Men att bara förnya stadsbilden är inte heller de offentliga märkesbyggnadernas uppgift. Arkitekturen tjänar där till att i formspråk manifestera en attityd i stadens identitet, och denna identitet skapas kanske i större utsträckning av funktionen inuti det konstruerade som med sitt kulturändamål bidrar till en ökad stämning av folkliv, dynamik och
rörelse i staden.







Det är mycket få gånger som byggnaden lyckas bli ett monument i sig själv, och frågan är om det egentligen överhuvudtaget är önskvärt? Om man tar Operahuset i Sydney, eller Guggenheimmuséet i Bilbao som exempel så är det ett ”must see” på besöket i staden, men många nöjer sig med att ställa upp för ett foto framför byggnaden utan att uppleva funktionen som den hyser, och som i bägge exempelfallen är något essentiellt. Har det önskade uppnåtts då? Tanken med en offentlig märkesbyggnad är att den skall manifestera en attityd, en genomgående vilja för staden som kulturcentrum, men den brist på nyfikenhet hos besökaren, som uppställandet med ett stort leende och en engångskamera visar, tyder snarare på att något har gått snett. Var det kanske ett Eiffeltorn man egentligen ville ha? En formmanifestation, ett konststycke i ingenjörsteknink? En märkesbyggnad skall sträva efter
subtilare värden. Både uttryckets samspel med funktionen (som i sin tur
skall inneha ett långsiktigt ändamål, och vara en hållbar verksamhet, för
att kunna skapa en grundläggnde trygghet kring byggnadens livslängd och
behovet av den), men också en tolkning av platsen och byggnadens
sammanhang med denna hör till några av grundvärdena en märkesbyggnad
bör ha.


Om syftet med en märkesbyggnad är att uppgradera staden i flera dimensioner vad gäller besökare, prestige och identitet så kan man fråga sig hur aktuell denna strävan efter nya kulturinstitutioner är. Är en ny teater representativ för dagens kulturbehov? Som exempel kan man ta Köpenhamnsoperan som redan några år efter den grandiosa öppningen i varje fall inte lider av platsbrist på sina föreställningar, och en sådan sak som att Lou Reed håller konsert där i mitten av sommaren tyder kanske på ett annat intresse hos folk, än det för klassisk opera.
Operan i Köpenhamn har ändå tillfört staden någonting. Liksom tillbyggningen av Asplunds bibliotek i Stockholm var disussionen om bygget på allas läppar, alla hade en mening, och i stridens hetta var det många som besökte staden för att se det omtalade projektet, men nu är det byggt; End of Discussion. Folks intresse ändrar fokus, byggnaden tappar sitt nyhetsvärde och snart står den som ett ensamt utropstecken utan alltför mycket liv, därute på Holmen.
Begreppen mellan skicklig arkitektur som hyser en stabil och långlivad funktion, och utropsarkitektur för att ”branda” sig glider ihop, och i städernas iver att överträffa varandra i besöksvärdighet verkar det inte finnas tid för eftertanke över de samtida och kommande behoven för kultur i alla dess former.
Utan en ny definition av märkesbyggnadernas funktion, eller snarare funktionen i märkesbyggnaderna, blir det svårt att bära alla förväntningar och ambitioner om en formgiven representation av det allmäna folklivets intressen. Svaret bli att bygga ännu lite högre, lite större, lite mer, men staden blir snarare lidande än dynamisk och åtråvärd av dessa storskaliga rum för (kanske oaktuella) kulturformer, där tron på spektakularitet och en känd arkitekt verkar vara det givna framgångsreceptet. Det skapar momentan uppmärksamhet, men knappast den nya identitet som staden eftersträvar.

klassicism, modernism... Exhibitionism!

Kristina Lugn talade häromdagen i programmet "Babel" om gestaltandet i förhållande till det privata i litteraturen. Hon belyste bland annat hur lätt saker blir ointressanta när de för närgånget går in på en karaktär. Om hur man, när man läser en bok gärna vill kunna identifiera sig med huvudrollen, dens funderingar och händelser runtikring, varesig det är en fiktiv eller verklig person, men hur fort man blir uttråkad när det privata uppenbarar sig; vilket toapapper personen använder, hur långt den sprang på löpturen eller att den var tvungen att ta en kundvagn istället för en korg på gårdagens runda i matbutiken. Detta är ju saker som egentligen inte angår någon annan, inget som berikar någons liv att få veta, men ändå frodas denna självcentrerade, utlämnande kultur! Hela bloggvärlden anammar den, och det verkar vara ett omättligt behov av uppmärksamhet och bekräftelse som får folk att vända ut och in på sig själva för att andra skall få kännedom om allt från deras subjektivaste åsikter till mest banala vardagshandlingar.

Man kan se denna trend även inom arkitekturen. Bostäder har nästan alltid varit indelade i "privata" och "sociala" delar, där de sociala är mer offentliga, medan det har gått att dra sig tillbaka i de privata delarna. Denna valfrihet mellan aktivt/passivt verkar mer och mer att försvinna, och istället blir exhibitionismen och det ständiga uppvisandet norm. Se bara på till exempel VM-husen, ritade av PLOT 2003-04, vem tittar på vem där? Finns de gigantiska fönstrena för att ge utsikt och ljus, eller för att i montrar kunna visa upp sitt liv och vem man är? I fönstrena står nästan överallt tydliga livsttilsstatements; barnvagnar, designlampor, cyklar och konst (vänd utåt i flera fall), för att tydliggöra hur livet levs inne bostaden.

Att bli sedd och bedömd av andra verkar i många fall ha blivit så normalt att det är så man inordnar sitt liv; man visar upp allt och undviker därigenom spekulationer. Man skaffar glasväggar, blogg, bilddagbok, och det gestaltande, fantasieggende övergår i privat och förutsägbart, och när allt har blivit privat, så är istället ingenting det längre... och sedan då?

manifest

Jag vet att jag är sent ute. Ute överhuvudtaget som skaffar en blogg fem år senare, men jag har visioner!

Den här bloggen ska handla om arkitektur... mest, men lika odisciplinerat som det är att äta middag liggandes i soffan, kommer jag säkert klåfingrigt och likväl att skriva om det som angår, upprör och berör mig just nu. Ibland är uppblåstheten stor, och självdistansen liten, men jag hoppas att ni ska finna någonting som intresserar er, vare sig det handlar om subjektiva åsikter kring vår samtids arkitektur, eller saker som rör sig under huden på en 21-årig arkitektstudent, emigrerad till Danmark. Jag hoppas också att ironi skall stå mig bi, försvara och småförlöjliga det hela, om tendenser till stora pretentioner uppstår. Och att det inte ska skrivas så högtravande. Och att jag inte är ensam kvar för att alla andra har hittat på något tuffare än att blogga.

/ Caroline