tisdag 2 juni 2009

video

Reklamfilm producerad på filmworkshop Maj -09. Arkitektskolen Aarhus.

Av: Kristoffer Eng, Hans Rasmus Nyvang och Caroline Johansson.

torsdag 28 maj 2009

hundskit och majonnäs

Efter att min medstuderande hade presenterat sitt projekt till mellankritiken(som är en hjälp för att kunna knyta ihop projektpåsen helt till den slutliga kritiken), satt vi åhörare och väntade spänt på vad som skulle komma från den externa sensorn, en professor i Arkitekturteori och Historia från skolan.

Professorn gav henne några riktigt fina tips på hur hon skulle kunna komma vidare med sitt projekt, en spårvagnsstation i centrala Prag med hög ljudintensitet, och kritiken verkade komma att fortköpa konstruktivt tills en av de interna sensorerna (en av våra vägledare) kommenterade på att stationen verkade för smal för att kunna fungera, och frågade den studerande om hon hade tänkt på det. Innan något svar riktigt hann komma studsade professorn upp ifrån sin stol:
- Jeg er da skideligeglad med om det fungerer! Det er ju en fantastisk lydmaskine der biver konstrueret her! (Det förekommer mig fullständigt likgiltigt om det fungerar! Det är ju en fantastisk ljudmasin som blir konstruerad här!) Och efter att ha gått på mer om att funktionen är underställd maskineriet, och att man borde brutalisera verket ännu mer genom att kasta hundskit och majonnäs på det (även om det sista kanske inte var helt bokstavligt menat), hade han väl försvarat projektet tillräckligt för att den studerande kunde få fortsätta sin genomgång ifred för eventuella kritiska frågor.

Det här fattade eld hos mig. Upenbarligen är jag för feg för att ställa mig upp i auditoriet och protestera, men arg blev jag, och arg är jag fortfarande.

Där står han, som är professor, och som vi studerande ser upp till och lyssnar på (även om man efter tre år har lärt sig att vara lite kritisk), och hävdar att funktion är utan betydelse. Någonstans måste han ju fatta att vi tar in och låter oss påverkas av det han säger, och menade han i sitt uttalande att hon borde programmera om sitt projekt från att vara en spårvagnsstation till att vara en ljudmaskin, vad än det nu måtte vara (eftersom jag inte kan ta det han sa på allvar) så borde han vara duktig nog till att omformulera sig.

Som det är idag blir mycket av det arkitekter uttrycker sett på som ”mumbo-jumbo”. Ingen förstår vad vi säger, ingen förstår vad vi vill. Genom statements, som från denna professor vilken genom sitt inflytande uppfostrar morgondagens arktiekter, grundlägger man för att vi ska bli kvar i det elitistiska segment många av arkitekterna befinner sig i idag, där vi försöker fasthålla vår förlegade position som det intellektuella toppskiktet (att bara skriva intellektuellt toppskick känns så... Jean-Paul Sartre). Är det inte på tiden att acceptera vilka som är våra riktiga uppdragsgivare, och designa så att de kan få behållning av våra verk? Jag tänker tillexempel på mina föräldrar. De skulle inte uppskatta en spårvagnsstation de betalat för med skattepengar, som var för smal för att kunna gå igenom och inkletad i hundskit och majonnäs.


lördag 28 mars 2009

Ljus och Rytm

The Earth The Universe

"Exploration of phenomena. Affecting inhabitation and appearance the interrelationship between the planet Earth and a number of celestial bodies inhabiting the Universe is – amongst others - recordable in: the seasons, the moving shadow, the shifting light, day and night, ebb and tide" ([D] Arkitektur Experiment)

video

Här tolkas stadens rytmer i förhållande till ljusets. Och ljusets effekt på materialitet; massivitet/illuminans/transparens.

Film av: Agnete Plauborg Lorentzen och Caroline Lucia Johansson.

tisdag 10 mars 2009

Kopia, Sampling, Parafras, Tolkning...

Debatten om reproduktion inom arkitekturen verkar intensifieras. Förvisso får man ju nästan alltid höra syrliga kommentarer kring exempelvis vinnarprojekt i tävlingar, eller större uppdrag generellt; ”Är inte det där väldigt likt...?”, ”Har vi inte sett det där förut?”. Lite småaktigt, och oftast utan reflektioner kring huruvida det kan finnas en tanke bakom, eller en mening med, en tolkning av ett tidigare verk, eller insampling av gamla delar i något nytt.

Inom musiken har man en annan syn på covers. Där är det en accepterad metod att utveckla ett verk på det sätt som man själv anser sig kunna tillföra det något på. Covern ses som en hyllning, ett uttryck för uppskattning av ett bra musikstycke, och man tillför, genom sin personliga touch, nytt liv till stycket. Märkligt kan tyckas egentligen, att kopior inom musiken är ett så accepterat fenomen. Särskilt om man jämför med arkitektur, där musikern borde ha ett personligare och mindre distanserat förhållande till sitt verk, än arkitekten, vars verk säkert redan bär andras (ingenjörers, konstruktörers, beställares och så vidare) prägel.

Inom arkitekturen förutsätts parafrasen som metod, vara resultat av brist på kreativitet, och därmed medföra brist i estetisk kvalitet. Frågan är varför man ännu inte, som inom musiken, har accepterat metoden som en intention om att göra någonting bra (för kopior görs inte på något som i utgångspunkten är dåligt, och som ingen vill ha) ännu bättre, som en utveckling istället för ett hot?

Det är inte bara den traditionella kopian, och dess förhållande till kreativitet och kvalitet, som ifrågastätts. Reproduktion av aldrig uppförd arktiektur verkar också uppröra. Bland annat det danska kontoret BIG får sig en släng av sleven på Eikongraphia. Deras masterplan för Zira Islands, Azerbadjan, omnämns som ”oinspirerande” och att vara en ”katalog över allt de hittills har producerat”. Big var även kontoret som insåg att förslaget till ett hotell i Umeå som aldrig blev byggt, utgjorde tecknet för ”folk” på kinesiska, och rent bokstavligt kunde skaleras upp, flyttas till Shanghai, och där bli ett folkets hus.

I en intervju i Arkfokus förklarar Bjarke Ingels denna tillgång till arkitekturen som ”evolutionär”. Att man inte nödvändigtvis behöver starta från scratch varje gång, utan att det finns situationer, kontexter och människor som inte är desamma, men som ändå kan ha behållning av samma arkitektur, och att en form inte heller för den sakens skull är helig. BIG har fått en del kritik för denna metod, att återanvända sina projekt i nya kontexter. Man verkar bortse från att de fungerar, även i ett annat sammanhang än det från början tänkta. Hellre än att konstatera hur arkitekturen fungerar bland sina användare, verkar man oja sig över ytlighet och bristande respekt för kontext och unikum.

Kritiken framstår nästan som rädsla. Protektionistiskt tillbakaryggande inför optimismen bland dem som inte har någon annan befogenhet än lekmannens att ”tycka” om arkitektur. Rädsla för att arkitekturen är påväg åt ett ett håll som inte var det avsedda, att uppskattad form kan vara relativt kontextlös och därmed katalogproduceras och utplaceras liksom i ”The Sims”, vilket ju skulle innebära döden för arktiekturens påstådda unikum och behov av resursslukande arbetsprocess innan den kan realiseras.

Är kritiken mot kopian ett ärligt månande om det man tror vara verkliga kvaliteter i arkitektur, eller bara ett försvar mot eventuellt förändrad status av den? Varesig den är befogad eller ej, som ger arkitekturen en knuff påväg... framåt, bakåt, eller dit den råkar passa?




BIG - Stretch Metal Housing, 2006

BIG - Hafjell Mountain Hotel, 2007

torsdag 5 mars 2009

Är vi inte ofattbart abstrakta på AAA?

Just nu pågår U-days på Arkitektskolen Aarhus. Alltså öppet hus med föreläsningar och rundvisningar för dem som är intresserade av att börja på skolan till hösten.

Dessa dagar är något som lätt går en förbi när man redan har säkrat sin plats på skolan, har sitt belamrade ritbord att sitta vid, och vet vilken av de stökiga ritsalarna man kan kalla "sin". Så, där satt jag idag, inklämd mellan experimentella tyngdkraftsmaskiner och dansande modelltegelmurar, med limsprutan i högsta hugg, när en grupp av dessa potentiella arktiektstudenter med föräldrar på släp, i lämmeltåg kom in med förväntansfulla miner och uppspärrade ögon, härförda av en studentvägledare (som råkar gå på min årgång)
- Hej Caroline! Vad gör ni här då? frågande han, och gruppen av studenter och föräldrar spetsade öronen i hopp om att få en förklaring till kaoset, som har nått en sådan nivå att det för en utomstående knappast kan betecknas som kreativt.
- Öööh, svarade jag intelligent medan jag började gestikulera med handen jag höll sprutan i (som var en sjukhusspruta med kanyl och allt, men som vid modellbyggande används för att uppnå större precision i limfogar). Vi gör film. Ser du väl?

Nervöst fnitter och ännu större ögon från gruppen "Är det något internt vi inte förstår, eller är det en galning som sitter här i denna sjuka mängd av kartongbitar, flirtkulor och träspån?"

- Jahaaa..? Kom det från min rundvisande klasskamrat, och jag förstod att jag borde utveckla.
- Ja alltså, vi har utforskat förhållandet mellan det av människan konstruerade, och fenomen som uppstår på grund av olika celesta materiors beteenden, och nu tillverkar vi mätmaskiner vars observationer vi ska omsätta i filmexperiment.
- OK. Tack. (Vänder sig mot gruppen) Nu tror jag att vi ska gå vidare till Arkitektonisk Design, där de håller på med sådant ni förmodligen associerar till arktiektur; byggnader.

Jag sitter kvar i mitt kaos. Och har inte känt mig så oförstådd sedan jag var tretton och skrev min första dikt.

söndag 22 februari 2009

dagens ord

SLOIP - Space Left Over In Planning

Är som det låter, utrymmet som blev över när något blev planlagt. Det kan vara den skiftande trottoarbredd som uppstår om en väg svänger 100 grader, och man bestämmer sig för att där bygga ett hus med 90-gradiga hörn, eller de enorma (i förhållande till förra exemplet) ingenmansland som uppstår mellan infrastruktur och bebyggda områden i Dubai, på grund av att bebyggningsplanen är mycket strikit fastlagd i fält som inte matchar vägarnas struktur alla gånger.


måndag 16 februari 2009

En ledig söndag

Igår tog jag hoch Lise oss en tur i snömoddens Århus. Snålblåst och sand i skorna på vinterstrand blandades med blötsnö som smälte innanför halsduken och ner längs nacken på vår promenad genom de "fina" villakvarteren i Risskov, Århus' Djursholm.



Det var här barnen blev sina nymodernistiska föräldrar övermäktiga. Kika noga i den ljusare fyrkanten. Är det inte... en lekstuga med vita spröjsar och sadeltak från Bauhaus?


Tur att titeln MAA (medlem af arkitektforeningen) iallafall är skyddad och förbehållen dem med permanenta kaffefläckar på kläderna, dålig hållning och fem års studielån i bagaget...