Den danska morgonen bjöd på solsken och en vindskyddad terrass. Jag satte mig förnöjt tillrätta med filmjölstallriken i knät, och "Arkitektur SE" i händerna. Ett mycket spännande nummer, späckat med idolerna sedan många år tillbaka: Claesson Koivisto Rune. Förväntningarna var skyhöga, att jämföras med en gammal dams iver över nyutkomna "Det kungliga året", och jag började läsa. Någonstans i mitten tog det stopp. De har utvecklats. Jag också. Åt olika håll. Jag som förut bara har suttit nickande och medhållsamt instämt i alla deras teorier, ville nu sträcka upp ett litet finger och med pipig röst protestera: "ursäkta, jag håller inte med." De framstod som så... Intellektualiserade. "Färger och material är sekundära" säger Ola Rune, och höjer sig en nivå över alla oss som kan uppskatta att något är skönt att ta på, eller fint att se på. Jag undrar om deras beställare (utan en förklaring om byggnadens unikum) rättvist kan uppskatta de spatiala förmågor som CKR's hus erbjuder? Eero Koivisto säger i samma stycke att han får svårare och svårare för "ytlig" arkitektur som är "snygg", men skall inte det vara upp till folk som använer föremålen/husen att avgöra på vilka premisser man väljer att göra detta? Det är osmickrande när arkitekten tar på sig en föreläsande roll. Det är inte vår egen skull vi är här för. (Och så kan det vara att jag blev lite väl skarp i tonen när jag insåg att mina och CKR's meningar inte passar varandra som ett friktionsfritt blixtlås längre...)