Inom musiken har man en annan syn på covers. Där är det en accepterad metod att utveckla ett verk på det sätt som man själv anser sig kunna tillföra det något på. Covern ses som en hyllning, ett uttryck för uppskattning av ett bra musikstycke, och man tillför, genom sin personliga touch, nytt liv till stycket. Märkligt kan tyckas egentligen, att kopior inom musiken är ett så accepterat fenomen. Särskilt om man jämför med arkitektur, där musikern borde ha ett personligare och mindre distanserat förhållande till sitt verk, än arkitekten, vars verk säkert redan bär andras (ingenjörers, konstruktörers, beställares och så vidare) prägel.
Inom arkitekturen förutsätts parafrasen som metod, vara resultat av brist på kreativitet, och därmed medföra brist i estetisk kvalitet. Frågan är varför man ännu inte, som inom musiken, har accepterat metoden som en intention om att göra någonting bra (för kopior görs inte på något som i utgångspunkten är dåligt, och som ingen vill ha) ännu bättre, som en utveckling istället för ett hot?
Det är inte bara den traditionella kopian, och dess förhållande till kreativitet och kvalitet, som ifrågastätts. Reproduktion av aldrig uppförd arktiektur verkar också uppröra. Bland annat det danska kontoret BIG får sig en släng av sleven på Eikongraphia. Deras masterplan för Zira Islands, Azerbadjan, omnämns som ”oinspirerande” och att vara en ”katalog över allt de hittills har producerat”. Big var även kontoret som insåg att förslaget till ett hotell i Umeå som aldrig blev byggt, utgjorde tecknet för ”folk” på kinesiska, och rent bokstavligt kunde skaleras upp, flyttas till Shanghai, och där bli ett folkets hus.
I en intervju i Arkfokus förklarar Bjarke Ingels denna tillgång till arkitekturen som ”evolutionär”. Att man inte nödvändigtvis behöver starta från scratch varje gång, utan att det finns situationer, kontexter och människor som inte är desamma, men som ändå kan ha behållning av samma arkitektur, och att en form inte heller för den sakens skull är helig. BIG har fått en del kritik för denna metod, att återanvända sina projekt i nya kontexter. Man verkar bortse från att de fungerar, även i ett annat sammanhang än det från början tänkta. Hellre än att konstatera hur arkitekturen fungerar bland sina användare, verkar man oja sig över ytlighet och bristande respekt för kontext och unikum.
Kritiken framstår nästan som rädsla. Protektionistiskt tillbakaryggande inför optimismen bland dem som inte har någon annan befogenhet än lekmannens att ”tycka” om arkitektur. Rädsla för att arkitekturen är påväg åt ett ett håll som inte var det avsedda, att uppskattad form kan vara relativt kontextlös och därmed katalogproduceras och utplaceras liksom i ”The Sims”, vilket ju skulle innebära döden för arktiekturens påstådda unikum och behov av resursslukande arbetsprocess innan den kan realiseras.
Är kritiken mot kopian ett ärligt månande om det man tror vara verkliga kvaliteter i arkitektur, eller bara ett försvar mot eventuellt förändrad status av den? Varesig den är befogad eller ej, som ger arkitekturen en knuff påväg... framåt, bakåt, eller dit den råkar passa?
BIG - Stretch Metal Housing, 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar