hundskit och majonnäs

Efter att min medstuderande hade presenterat sitt projekt till mellankritiken(som är en hjälp för att kunna knyta ihop projektpåsen helt till den slutliga kritiken), satt vi åhörare och väntade spänt på vad som skulle komma från den externa sensorn, en professor i Arkitekturteori och Historia från skolan.

Professorn gav henne några riktigt fina tips på hur hon skulle kunna komma vidare med sitt projekt, en spårvagnsstation i centrala Prag med hög ljudintensitet, och kritiken verkade komma att fortköpa konstruktivt tills en av de interna sensorerna (en av våra vägledare) kommenterade på att stationen verkade för smal för att kunna fungera, och frågade den studerande om hon hade tänkt på det. Innan något svar riktigt hann komma studsade professorn upp ifrån sin stol:
- Jeg er da skideligeglad med om det fungerer! Det er ju en fantastisk lydmaskine der biver konstrueret her! (Det förekommer mig fullständigt likgiltigt om det fungerar! Det är ju en fantastisk ljudmasin som blir konstruerad här!) Och efter att ha gått på mer om att funktionen är underställd maskineriet, och att man borde brutalisera verket ännu mer genom att kasta hundskit och majonnäs på det (även om det sista kanske inte var helt bokstavligt menat), hade han väl försvarat projektet tillräckligt för att den studerande kunde få fortsätta sin genomgång ifred för eventuella kritiska frågor.

Det här fattade eld hos mig. Upenbarligen är jag för feg för att ställa mig upp i auditoriet och protestera, men arg blev jag, och arg är jag fortfarande.

Där står han, som är professor, och som vi studerande ser upp till och lyssnar på (även om man efter tre år har lärt sig att vara lite kritisk), och hävdar att funktion är utan betydelse. Någonstans måste han ju fatta att vi tar in och låter oss påverkas av det han säger, och menade han i sitt uttalande att hon borde programmera om sitt projekt från att vara en spårvagnsstation till att vara en ljudmaskin, vad än det nu måtte vara (eftersom jag inte kan ta det han sa på allvar) så borde han vara duktig nog till att omformulera sig.

Som det är idag blir mycket av det arkitekter uttrycker sett på som ”mumbo-jumbo”. Ingen förstår vad vi säger, ingen förstår vad vi vill. Genom statements, som från denna professor vilken genom sitt inflytande uppfostrar morgondagens arktiekter, grundlägger man för att vi ska bli kvar i det elitistiska segment många av arkitekterna befinner sig i idag, där vi försöker fasthålla vår förlegade position som det intellektuella toppskiktet (att bara skriva intellektuellt toppskick känns så... Jean-Paul Sartre). Är det inte på tiden att acceptera vilka som är våra riktiga uppdragsgivare, och designa så att de kan få behållning av våra verk? Jag tänker tillexempel på mina föräldrar. De skulle inte uppskatta en spårvagnsstation de betalat för med skattepengar, som var för smal för att kunna gå igenom och inkletad i hundskit och majonnäs.