Post-ikonism eller schauvinism?

I den högkonjunktur vi befunnit oss i har arkitekturen fått svängrum, både ekonomiskt och konstnärligt. Up-and-comingkontor har blivit Up-and-going. Det har funnits utrymme för andra värderingar än de traditionella, och plötsligt har vi kunnat få ta del av arkitektur som är både humoristisk och ironisk.

Vart vi är påväg är det många som spekulerar kring, i försök att tolka och förstå nutiden. Tillåt mig också att göra en spaning, byggd på tendenser som nu visar sig på skolan (och väl därmed förr eller senare kommer att nå ut till övriga världen).

Det handlar om icke-arkitektur. Om ickedesign och ickeskapande. När nästan allt vi möter är bearbetat eller påverkat av människor, verkar även arktiekturen, såhär i regressionstider söka efter en plattform att på nytt växa från. Många projekt handlar om konsten att inrama och iscensätta det ickebearbetade, för att behålla, bevara, spara. Den "snabba" högkonjunkturen har blivit tabu, och framställs som ickesanning, på det sättet att resultaten av den inte är ett reellt fundament för vidareutveckling. Istället har man redan börjat leta efter det rena och orörda som utgångspunkt.

Är det hoppfullt? Vill man iochmed detta skapa grundlag för nya goda tider, eller är det enbart en anpassning till nutiden? Att utgå från det som blev byggt under högkonjunkturen verkar vara en omöjlighet, då världen ropar: "Mindre! Långsammare! Billigare!" och man söker därför efter en ny nollpunkt, utifrån vilken man kan göra skillnad med ytterst små medel. Småskalighet, i enlighet med ekonomi och hållbar utveckling, is the new black.

En annan aspekt av dessa projekt, som präglas av att vara subtila och provisoriska, finkänsliga och beredda att flytta på sig när nya tider kommer, är vilka som uppmuntras att utföra dem. Enligt vad jag har uppfattat är det de kvinnliga studenterna som får ovationer för sådana här projekt, med berömmande ord om just känslighet och respekt för platsens själ. Fint och smått och respektfullt uppskattas, medan man är ganska snar med att ifrågasätta verkningsgraden i större "ikonprojekt". Frågan är om användarna av småskalighet som metod är en slump, och projekten speglar tidens anda, eller, tvärtom är något som borde ha gått ur tiden för länge sedan? När det kommer till de manliga studenterna har jag nämligen inte hört lika många frågetecken sättas bakom storslagna projektidéer.

I en intervju med Mia Hägg (Habiter Autrement) blir mina aningar till viss del bekräftade, då hon berättar att i skolan kategoriserades hennes stora och kladdiga inlämningar som "killiga" (att det överhuvudtaget finns ett sådant begrepp inom arktiektur...) och att man som kvinnlig studerande av någon märklig anledning förväntades hålla på med saker i mindra skala.

Men, alltså... om det är småskalighet och icke-arkitektur vi har att se fram emot, och det är kvinnor som förväntas skapa den; Beware Boys!




Humoristiskt i Hoogvliet av Crimson