SLOIP - Space Left Over In Planning
Är som det låter, utrymmet som blev över när något blev planlagt. Det kan vara den skiftande trottoarbredd som uppstår om en väg svänger 100 grader, och man bestämmer sig för att där bygga ett hus med 90-gradiga hörn, eller de enorma (i förhållande till förra exemplet) ingenmansland som uppstår mellan infrastruktur och bebyggda områden i Dubai, på grund av att bebyggningsplanen är mycket strikit fastlagd i fält som inte matchar vägarnas struktur alla gånger.
söndag 22 februari 2009
måndag 16 februari 2009
En ledig söndag
Igår tog jag hoch Lise oss en tur i snömoddens Århus. Snålblåst och sand i skorna på vinterstrand blandades med blötsnö som smälte innanför halsduken och ner längs nacken på vår promenad genom de "fina" villakvarteren i Risskov, Århus' Djursholm.
Det var här barnen blev sina nymodernistiska föräldrar övermäktiga. Kika noga i den ljusare fyrkanten. Är det inte... en lekstuga med vita spröjsar och sadeltak från Bauhaus?
Tur att titeln MAA (medlem af arkitektforeningen) iallafall är skyddad och förbehållen dem med permanenta kaffefläckar på kläderna, dålig hållning och fem års studielån i bagaget...
torsdag 5 februari 2009
Post-ikonism eller schauvinism?
I den högkonjunktur vi befunnit oss i har arkitekturen fått svängrum, både ekonomiskt och konstnärligt. Up-and-comingkontor har blivit Up-and-going. Det har funnits utrymme för andra värderingar än de traditionella, och plötsligt har vi kunnat få ta del av arkitektur som är både humoristisk och ironisk.
Vart vi är påväg är det många som spekulerar kring, i försök att tolka och förstå nutiden. Tillåt mig också att göra en spaning, byggd på tendenser som nu visar sig på skolan (och väl därmed förr eller senare kommer att nå ut till övriga världen).
Det handlar om icke-arkitektur. Om ickedesign och ickeskapande. När nästan allt vi möter är bearbetat eller påverkat av människor, verkar även arktiekturen, såhär i regressionstider söka efter en plattform att på nytt växa från. Många projekt handlar om konsten att inrama och iscensätta det ickebearbetade, för att behålla, bevara, spara. Den "snabba" högkonjunkturen har blivit tabu, och framställs som ickesanning, på det sättet att resultaten av den inte är ett reellt fundament för vidareutveckling. Istället har man redan börjat leta efter det rena och orörda som utgångspunkt.
Är det hoppfullt? Vill man iochmed detta skapa grundlag för nya goda tider, eller är det enbart en anpassning till nutiden? Att utgå från det som blev byggt under högkonjunkturen verkar vara en omöjlighet, då världen ropar: "Mindre! Långsammare! Billigare!" och man söker därför efter en ny nollpunkt, utifrån vilken man kan göra skillnad med ytterst små medel. Småskalighet, i enlighet med ekonomi och hållbar utveckling, is the new black.
En annan aspekt av dessa projekt, som präglas av att vara subtila och provisoriska, finkänsliga och beredda att flytta på sig när nya tider kommer, är vilka som uppmuntras att utföra dem. Enligt vad jag har uppfattat är det de kvinnliga studenterna som får ovationer för sådana här projekt, med berömmande ord om just känslighet och respekt för platsens själ. Fint och smått och respektfullt uppskattas, medan man är ganska snar med att ifrågasätta verkningsgraden i större "ikonprojekt". Frågan är om användarna av småskalighet som metod är en slump, och projekten speglar tidens anda, eller, tvärtom är något som borde ha gått ur tiden för länge sedan? När det kommer till de manliga studenterna har jag nämligen inte hört lika många frågetecken sättas bakom storslagna projektidéer.
I en intervju med Mia Hägg (Habiter Autrement) blir mina aningar till viss del bekräftade, då hon berättar att i skolan kategoriserades hennes stora och kladdiga inlämningar som "killiga" (att det överhuvudtaget finns ett sådant begrepp inom arktiektur...) och att man som kvinnlig studerande av någon märklig anledning förväntades hålla på med saker i mindra skala.
Men, alltså... om det är småskalighet och icke-arkitektur vi har att se fram emot, och det är kvinnor som förväntas skapa den; Beware Boys!
Humoristiskt i Hoogvliet av Crimson
Vart vi är påväg är det många som spekulerar kring, i försök att tolka och förstå nutiden. Tillåt mig också att göra en spaning, byggd på tendenser som nu visar sig på skolan (och väl därmed förr eller senare kommer att nå ut till övriga världen).
Det handlar om icke-arkitektur. Om ickedesign och ickeskapande. När nästan allt vi möter är bearbetat eller påverkat av människor, verkar även arktiekturen, såhär i regressionstider söka efter en plattform att på nytt växa från. Många projekt handlar om konsten att inrama och iscensätta det ickebearbetade, för att behålla, bevara, spara. Den "snabba" högkonjunkturen har blivit tabu, och framställs som ickesanning, på det sättet att resultaten av den inte är ett reellt fundament för vidareutveckling. Istället har man redan börjat leta efter det rena och orörda som utgångspunkt.
Är det hoppfullt? Vill man iochmed detta skapa grundlag för nya goda tider, eller är det enbart en anpassning till nutiden? Att utgå från det som blev byggt under högkonjunkturen verkar vara en omöjlighet, då världen ropar: "Mindre! Långsammare! Billigare!" och man söker därför efter en ny nollpunkt, utifrån vilken man kan göra skillnad med ytterst små medel. Småskalighet, i enlighet med ekonomi och hållbar utveckling, is the new black.
En annan aspekt av dessa projekt, som präglas av att vara subtila och provisoriska, finkänsliga och beredda att flytta på sig när nya tider kommer, är vilka som uppmuntras att utföra dem. Enligt vad jag har uppfattat är det de kvinnliga studenterna som får ovationer för sådana här projekt, med berömmande ord om just känslighet och respekt för platsens själ. Fint och smått och respektfullt uppskattas, medan man är ganska snar med att ifrågasätta verkningsgraden i större "ikonprojekt". Frågan är om användarna av småskalighet som metod är en slump, och projekten speglar tidens anda, eller, tvärtom är något som borde ha gått ur tiden för länge sedan? När det kommer till de manliga studenterna har jag nämligen inte hört lika många frågetecken sättas bakom storslagna projektidéer.
I en intervju med Mia Hägg (Habiter Autrement) blir mina aningar till viss del bekräftade, då hon berättar att i skolan kategoriserades hennes stora och kladdiga inlämningar som "killiga" (att det överhuvudtaget finns ett sådant begrepp inom arktiektur...) och att man som kvinnlig studerande av någon märklig anledning förväntades hålla på med saker i mindra skala.
Men, alltså... om det är småskalighet och icke-arkitektur vi har att se fram emot, och det är kvinnor som förväntas skapa den; Beware Boys!
Humoristiskt i Hoogvliet av Crimson
söndag 1 februari 2009
kvalitet?
Det var en fin vinterdag då jag råkade ha arkitektperceptionen avslagen. Vandrandes längs kajerna och gatorna på Sluseholmen i Köpenhamn var det jag uppfattade hur solen glittrade i vattnet, gav liv till de många olika fasadmaterialen, och hur folk satt innanför sina stora fönster och njöt av solen. Promenaden gick över broar, längs med räcken, under portvalv och genom öppna innergårdar.
-Suck... avbröt plötsligt mina tankar på att "här borde det ju finnas ett café".
-Suck igen.
-Eeh, va?
-Amen, det är ju inte på riktigt!
Arkitekten vid min sida hade fällt sin första negativa kommentar, som snart följdes av en utläggning om bristen på autencitet i de lika höga etageplanen som på grund av olika fasadlösningar manipulerades till att mima en holländsk kanalstad. Jag vill dra mig till minnes ord som "billigt" och "ytligt".
I senaste numret av Forum AID finns ett fotoreportage härifrån som man har valt att kalla "Fasadholmen". Nedlåtande? Fotona tyder på något helt annat. Expressiva byggnader (eller, tja, fasader) som väldesignat trollar bort regelbundenheten i de ursprungliga etagerna. Ett heterogent uttryck med proportioner, ljus och växlande landskap som upplevs som, för att använda klarspråk, mysigt. Ja, så länge arkitektglasögonen får ligga hemma på ritbordet iallafall. Tar man dem på sig, kan man kanske kosta på sig att uppväga kritiken med beröm för effektiviteten i de standardiserade planlösningarna, vad gäller ekonomi, resurssnålhet och funktionalitet. Tre faktorer som borde appelera, även till den av princip kritiska arkitekten.
En lite molnigare dag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)