Snäva projektramar

Nyligen hölls på Arkitektskolen Aarhus det årligen återkommande arrangemanget "Mit arkitektjob". Dit kommer under ett par dagar ett tiotal föredragshållare, som alla har tagit sin masterexamen på en arkitektskola, men som kanske inte jobbar i det traditionella arkitektfältet. Dessa dagar är mycket inspirerande, och säkert är det en del elever som börjar reflektera över sin förmodade karriärsbana när man får veta att det inte bara är "starchitecterna" på kontorens tävlingsavdelningar som får vara med att forma framtidens arkitektur, utan i hög grad även kommunplanläggarna, kommunikationsstrategerna, och dem som har valt att jobba politiskt med arkitektur.

Dessa dagar bidrar till ett ökat förstående för att arkitekt inte bara är ett yrke, utan en hel värld som samlas kring ett gemensamt engagemang för staden, husen, och inte minst, människorna. En värld där man kan bidra med sin egen spetskometens, grundad och utvecklad på någon av arktiektskolorna.

Det finns dock en motsättning i detta mycket goda initiativ, och det är hur skolan följer upp på dessa inspirationsdagar. Det är som att eleverna tillåts se en bredare horisont och bli inspirerade till att göra något "outside the box", för att nästa dag slängas tillbaka i skolbänken och i sin vägledning angående pågående terminsprojekt bli uppfordrade till att tänka och göra som alltid; en problemformulering som gärna ska besvaras med något formmässigt ingrepp och sedan redovisas på fyra-sex A1-planscher. Eventuellt supplierade med en PDF-slide.

Jag vet inte vad det beror på. Är det för att vägledarna inte har varit med på "mit arkitektjob-dagarna"? Är det för att ett okonventionellt projekt blir för svårt att passa in i någon betygsmall? Ibland får man känslan av att det helt enkelt är för jobbigt att engagera sig till att hitta alternativa lösningar och tolka studieplanen. Det går däremot bra när eleverna ställs inför en skriftlig uppgift som måste läsas, källgranskas och betygsättas. Den ersätts gärna med några föreläsningar, ett pensum och en muntlig presentation.

Det är på arkitektskolorna man lär sig att förstå arktiektur på djupet, att tolka, analysera och producera den. Frågan är om trångsyntheten kring hur ett projekt genomförs är ändamålsenlig inför framtiden? "mit arkitektjob-dagarna" visar inom vilket brett fält vi kan arbeta. Är det då rimligt att den vedertagna metoden att genomföra projekt har varit densamma i årtionden? Vore det inte bättre om skolan tog tillvara på elevernas engagemang och kreativitet och lät dem utveckla sina spetskompetenser, för att kunna skapa en brett fungerande yrkesgrupp som är lika insatta i (och har lika djup förståelse för) branschen?