Snäva projektramar

Nyligen hölls på Arkitektskolen Aarhus det årligen återkommande arrangemanget "Mit arkitektjob". Dit kommer under ett par dagar ett tiotal föredragshållare, som alla har tagit sin masterexamen på en arkitektskola, men som kanske inte jobbar i det traditionella arkitektfältet. Dessa dagar är mycket inspirerande, och säkert är det en del elever som börjar reflektera över sin förmodade karriärsbana när man får veta att det inte bara är "starchitecterna" på kontorens tävlingsavdelningar som får vara med att forma framtidens arkitektur, utan i hög grad även kommunplanläggarna, kommunikationsstrategerna, och dem som har valt att jobba politiskt med arkitektur.

Dessa dagar bidrar till ett ökat förstående för att arkitekt inte bara är ett yrke, utan en hel värld som samlas kring ett gemensamt engagemang för staden, husen, och inte minst, människorna. En värld där man kan bidra med sin egen spetskometens, grundad och utvecklad på någon av arktiektskolorna.

Det finns dock en motsättning i detta mycket goda initiativ, och det är hur skolan följer upp på dessa inspirationsdagar. Det är som att eleverna tillåts se en bredare horisont och bli inspirerade till att göra något "outside the box", för att nästa dag slängas tillbaka i skolbänken och i sin vägledning angående pågående terminsprojekt bli uppfordrade till att tänka och göra som alltid; en problemformulering som gärna ska besvaras med något formmässigt ingrepp och sedan redovisas på fyra-sex A1-planscher. Eventuellt supplierade med en PDF-slide.

Jag vet inte vad det beror på. Är det för att vägledarna inte har varit med på "mit arkitektjob-dagarna"? Är det för att ett okonventionellt projekt blir för svårt att passa in i någon betygsmall? Ibland får man känslan av att det helt enkelt är för jobbigt att engagera sig till att hitta alternativa lösningar och tolka studieplanen. Det går däremot bra när eleverna ställs inför en skriftlig uppgift som måste läsas, källgranskas och betygsättas. Den ersätts gärna med några föreläsningar, ett pensum och en muntlig presentation.

Det är på arkitektskolorna man lär sig att förstå arktiektur på djupet, att tolka, analysera och producera den. Frågan är om trångsyntheten kring hur ett projekt genomförs är ändamålsenlig inför framtiden? "mit arkitektjob-dagarna" visar inom vilket brett fält vi kan arbeta. Är det då rimligt att den vedertagna metoden att genomföra projekt har varit densamma i årtionden? Vore det inte bättre om skolan tog tillvara på elevernas engagemang och kreativitet och lät dem utveckla sina spetskompetenser, för att kunna skapa en brett fungerande yrkesgrupp som är lika insatta i (och har lika djup förståelse för) branschen?

ny redaktör på tidskriften Arkitektur

Dan Hallemar är ny redaktör på tidskriften Arkitektur på halvtid. Han är, förutom landskapsarkitekt, journalist och skriver för bland annat Expressen och Sydsvenskan. Den allmäna uppfattningen i arkitektvärlden är att journaliser inte förstår arkitektur (och vice versa att arkitekter inte förstår sig på skrift), men i detta fall har Arkitektur lyckats slå två flugor i en smäll.

Hallemar går till arkitekturen på ett ohögtidligt sätt, och i hans blogg kan man läsa inlägg om vardagens arkitektur som är tätt på kroppen, upplevda och intuitiva, tre faktorer som för vilken lekman som helst väger tungt vid bedömandet av en byggnad. De flesta som inte är mer än normalt intresserade av arkitektur börjar ju inte leta efter komplexitet i formkompositioner eller referenser till andra tider och stilar i byggnadsverk, utan bedömer helt frankt: jag gillar det, eller: jag gillar det inte.

Detta, att rita något som är så bra, att det av allmänheten accepteras i stadsbilden som självklart, eller tillochmed "snyggt" är en av arkitektens svåraste uppgifter. Att rita något som inte behöver förklaras. Det är därför Hallemar är så bra. Det finns nog med djupgrävande, fackvetande kunskap på Arkitekturredaktionen. Så mycket att man ibland har tenderat att förbise sina inte lika vetande läsare, och mitt hopp är att Hallemar ska kunna fånga upp dessa igen, och introducera dem, få dem att själva vilja samla mer kunskap, och kunna delta i arkitekturdebatten. För arkitekturen är ju något som borde beröra alla, och då är det inte mer än rättvist att man talar med dessa, istället för över huvudet på dem, särskilt inte som Arkitekturs målgrupp är både dem som jobbar i branschen, men även dem som är allmänintresserade.

Jag hoppas inte att Arkitektur ska närma sig vilket livstilsmagasin som helst, men att de skapar en ny nivå och plattform, varifrån alla som vill, kan följa med in i Arkitekturens och samhällsplaneringens värld. Och jag hoppas på Dan som en förmedlare mellan all spännande kunskap som finns, de aktuella debatterna, och de som skulle berikas av att få ta detta till sig.

prokrastinering

På sluttampen av ett terminsprojekt borde inte ett enda internetfönster få öppnas, och det borde i varje fall inte surfas på youtube. Men såhär är det nu. Stäng av ljudet.

retrospektiv/prospektiv

Kommer 2009 bli året då arkitekterna, såsom vid varje lågkonjunktur, drar sig tillbaka? Då de bakom låsta dörrar sitter och skissar på planer för framtiden? Då de faktiskt får tid (eller bara inte har något annat att använda tiden till) att börja samtala om de gemensamma beröringspunkter som branschen har, istället för att spretigt formmanifestera sig åt olika håll, för att kunna marknadsföra sina egna namn?

Första halvan av 2008 var en optimistisk fortsättning på de goda tider som präglat hela 2000-talet, och det byggdes som aldrig förr. Särskilt inom bostadssektorn såg byggherrar och andra finansiärer möjligheter, då efterfrågan på hus och lägenheter aldrig verkade minska. Som en följd fick arkitekterna mycket att göra, många så mycket att de tillochmed hade tillfälle att tacka nej till uppdrag.

När efterfrågan var så stor blev arkitekternas oberoende större. De kunde skapa egna ramar för hur byggande skulle se ut. Former och konstruktioner svaldes av byggherrar som ville ha projekt ut till försäljning, fast det kanske egentligen skulle behövts en omgång till på ritbordet. Andra kvaliteter än de estetiska går än så länge inte att ha synpunkter på, men kanske är ett nytt Hammarby Sjöstad att vänta (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=655260) till följd av det nyckelord som gavs av ekonomi och tidspress: producera!

Den fördelaktiga ekonomiska situation som rått har också gett utrymme för lek och experiment, och många fantastiska formexplosioner finns att presentera. Två olika metoder står i konflikt; den att försöka förutse allt, och bygga oemotsägligt, funktionellt, ändamålsenligt, och den lite mer "laisse faire" metoden där inte lika grundliga analyser görs på förhand, utan där det analyseras och bättras på i efterhand. Ansvarslöst, kan tyckas om den senare, men ganska demokratiskt, då man inte på förhand har gjort ett "felfritt" projekt, och kan låta användarna vara med till att förbättra det.

När nu kugghjulen saktar ner finns en chans för att höja näsan från ritbordet/skärmen och se sig omkring. Det kommer finnas möjlighet att granska och analysera såväl den egna organisationen/insatsen, som branschen i allmänhet. Låt oss hoppas på en bred diskussion huruvida det blev som vi ville, och med utgångspunkt i detta, hur vi ska ta arkitekturen vidare. Hur ska vi förbättra oss? Vilket ansvar ska vi ta? En förberedelse till nästa högkonjunktur där ramarna för en etisk, hållbar arkitektur har blivit en förutsättning istället för bara något man talar om.

Hittills har inte arkitektbranschen granskats som övriga (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=667742), men 2009 kanske ger utrymme för detta, så att vi kan få en kvalitetssäkrad arkitektur nästa gång vi arkitekter hamnar i någon slags maktposition där vi kan välja/välja bort uppdrag. Låt oss hoppas att ord som ansvar, etik och hållbarhet kommer att diskuteras på alla nivåer och över gränser och få konsekvenser, detta nya år 2009.

Future Systems, Metropolis, Köpenhamn