De som leker mer

Den danska arkitekturinvasionen av Sverige är ett faktum. Henning Larsens konserthus i Uppsala, BIG's plan för Marieberg (STHLM), Arkitemas plan för Pampasområdet (STHLM) och Svendborgs "Frodeparken" i Uppsala, för att bara nämna några. CF Møller köper upp Berg Arkitekter och Arkitema startar kontor i Stockholm.

Bjuder Sverige på mothugg? Inte än så länge.

Varför går det då så bra för danskarna? Kanske för att de vågar vara bättre. Kanske för att de är lite mer hänsynslösa. Kanske för att de inte undrar så mycket om vad andra ska tycka. Sverige har blivit lite av en lekplats, en experimentell sandlåda som också har behov för några djupa spadtag.

De danska kontoren har hittills mött upp med förslag till projekt som svarar till de behov av fasthållandet av Sverige som framstående arkitekturnation kräver. Jag vill inte kalla dem ansvarslösa, men helt enkelt inte lika oroliga för alla konsekvenser man på förhand inte kan räkna ut, som många av de svenska kontoren.

Efter flytt till Danmark har denna tendens blivit mer påtaglig. Danskarna är inte lika rädda för misstag som svenskar. Man vågar leka, spekulera, ge flera chanser, göra fel, och inte känna att man borde sjunka genom jorden eller vara tyst för det. Att få göra fel är en del i processen, eller som en på BIG sade till mig: "Det är liksom skönt att vi mest använder tjocka tuschpennor att skissa med här, för om man gör fel, då är det fel. Då går det inte att sudda ut och släta över. Då kan man antingen spinna vidare eller börja om."

Frågan är om trendkänsligheten gör oss svenskar så oroliga över andras erkännanden att vi inte vågar tro på oss själva? Kompetensen finns, men inte humaniteten och prestigelösheten.

Den danska morgonen bjöd på solsken och en vindskyddad terrass. Jag satte mig förnöjt tillrätta med filmjölstallriken i knät, och "Arkitektur SE" i händerna. Ett mycket spännande nummer, späckat med idolerna sedan många år tillbaka: Claesson Koivisto Rune. Förväntningarna var skyhöga, att jämföras med en gammal dams iver över nyutkomna "Det kungliga året", och jag började läsa. Någonstans i mitten tog det stopp. De har utvecklats. Jag också. Åt olika håll. Jag som förut bara har suttit nickande och medhållsamt instämt i alla deras teorier, ville nu sträcka upp ett litet finger och med pipig röst protestera: "ursäkta, jag håller inte med." De framstod som så... Intellektualiserade. "Färger och material är sekundära" säger Ola Rune, och höjer sig en nivå över alla oss som kan uppskatta att något är skönt att ta på, eller fint att se på. Jag undrar om deras beställare (utan en förklaring om byggnadens unikum) rättvist kan uppskatta de spatiala förmågor som CKR's hus erbjuder? Eero Koivisto säger i samma stycke att han får svårare och svårare för "ytlig" arkitektur som är "snygg", men skall inte det vara upp till folk som använer föremålen/husen att avgöra på vilka premisser man väljer att göra detta? Det är osmickrande när arkitekten tar på sig en föreläsande roll. Det är inte vår egen skull vi är här för. (Och så kan det vara att jag blev lite väl skarp i tonen när jag insåg att mina och CKR's meningar inte passar varandra som ett friktionsfritt blixtlås längre...)