om märkesbyggnader

En stads vision och önskan om att reinkarnera sig själv, förnyas, locka till sig en ny målgrupp.
Någons tanke om att manifestera denna strävan i ett verk där form och funktion möts.
Någon som är uppgiften att konkretisera verket i plan och snitt stor nog.
Ett visst tidsrum för realisering av projektet.
Sedan står den där; märkesbyggnaden. Den som skall bli stadens nya landmärke, som ska utropa nytänkande och modern identitet. Frågan är om det är så lätt? Kan staden köpa sig en ny identitet med en opera/teater/museum/konsthall?

I lång tid har man byggt, inte enbart för att för att rymma en
funktion, utan med medvetenheten om att en byggnad kan ha
ett stort symbolvärde. Redan Pantheon är en märkesbyggnad,
men om man skall tala om den moderna tidens dito som strävar
efter att ge mervärde åt en hel stad, att påverka dess identitet
genom arkitektur, finns där en milstolpe i 80-talets Frankfurt. Staden hade länge varit präglad av sina industrier och banker, beskaffenheter vars storskaliga, ogästvänliga arkitektur och dygnsrytm endast drog folk till staden under arbetstid. Man ville locka till sig en ny typ av människor, skapa nytt liv i centrum och lansera sig som en levande kulturstad, varpå det strategiska draget blev en kulturbyggnadsboom där muséer, teatrar och konsthallar sköt upp som svampar ur jorden. Att satsa på kultur har alltid gett en viss prestige åt en stad, den visade önskan om ett större djup än det som skapas vid anammandet av enbart de
kommersiella intressena tyder på intentioner om att göra staden
intressant, mångfaldig och öppen.



Det finns två typer av märkesbyggnader; de privata och de offentliga. De privata är oftast beställda av ett stort företag som vill manifestera sitt namn, och kan därför uppträda som kontextlösa och ryckta ur sitt sammanhang, men de tjänar sitt syfte, att agera reklampelare i skala 100:1 jämfört med den som finns vid busshållplatsen. De privata märkesbyggnaderna, i motsättning till de offentliga, strävar inte efter en stringent men nyskapande förändring av stadsbilden. Men att bara förnya stadsbilden är inte heller de offentliga märkesbyggnadernas uppgift. Arkitekturen tjänar där till att i formspråk manifestera en attityd i stadens identitet, och denna identitet skapas kanske i större utsträckning av funktionen inuti det konstruerade som med sitt kulturändamål bidrar till en ökad stämning av folkliv, dynamik och
rörelse i staden.







Det är mycket få gånger som byggnaden lyckas bli ett monument i sig själv, och frågan är om det egentligen överhuvudtaget är önskvärt? Om man tar Operahuset i Sydney, eller Guggenheimmuséet i Bilbao som exempel så är det ett ”must see” på besöket i staden, men många nöjer sig med att ställa upp för ett foto framför byggnaden utan att uppleva funktionen som den hyser, och som i bägge exempelfallen är något essentiellt. Har det önskade uppnåtts då? Tanken med en offentlig märkesbyggnad är att den skall manifestera en attityd, en genomgående vilja för staden som kulturcentrum, men den brist på nyfikenhet hos besökaren, som uppställandet med ett stort leende och en engångskamera visar, tyder snarare på att något har gått snett. Var det kanske ett Eiffeltorn man egentligen ville ha? En formmanifestation, ett konststycke i ingenjörsteknink? En märkesbyggnad skall sträva efter
subtilare värden. Både uttryckets samspel med funktionen (som i sin tur
skall inneha ett långsiktigt ändamål, och vara en hållbar verksamhet, för
att kunna skapa en grundläggnde trygghet kring byggnadens livslängd och
behovet av den), men också en tolkning av platsen och byggnadens
sammanhang med denna hör till några av grundvärdena en märkesbyggnad
bör ha.


Om syftet med en märkesbyggnad är att uppgradera staden i flera dimensioner vad gäller besökare, prestige och identitet så kan man fråga sig hur aktuell denna strävan efter nya kulturinstitutioner är. Är en ny teater representativ för dagens kulturbehov? Som exempel kan man ta Köpenhamnsoperan som redan några år efter den grandiosa öppningen i varje fall inte lider av platsbrist på sina föreställningar, och en sådan sak som att Lou Reed håller konsert där i mitten av sommaren tyder kanske på ett annat intresse hos folk, än det för klassisk opera.
Operan i Köpenhamn har ändå tillfört staden någonting. Liksom tillbyggningen av Asplunds bibliotek i Stockholm var disussionen om bygget på allas läppar, alla hade en mening, och i stridens hetta var det många som besökte staden för att se det omtalade projektet, men nu är det byggt; End of Discussion. Folks intresse ändrar fokus, byggnaden tappar sitt nyhetsvärde och snart står den som ett ensamt utropstecken utan alltför mycket liv, därute på Holmen.
Begreppen mellan skicklig arkitektur som hyser en stabil och långlivad funktion, och utropsarkitektur för att ”branda” sig glider ihop, och i städernas iver att överträffa varandra i besöksvärdighet verkar det inte finnas tid för eftertanke över de samtida och kommande behoven för kultur i alla dess former.
Utan en ny definition av märkesbyggnadernas funktion, eller snarare funktionen i märkesbyggnaderna, blir det svårt att bära alla förväntningar och ambitioner om en formgiven representation av det allmäna folklivets intressen. Svaret bli att bygga ännu lite högre, lite större, lite mer, men staden blir snarare lidande än dynamisk och åtråvärd av dessa storskaliga rum för (kanske oaktuella) kulturformer, där tron på spektakularitet och en känd arkitekt verkar vara det givna framgångsreceptet. Det skapar momentan uppmärksamhet, men knappast den nya identitet som staden eftersträvar.