Kristina Lugn talade häromdagen i programmet "Babel" om gestaltandet i förhållande till det privata i litteraturen. Hon belyste bland annat hur lätt saker blir ointressanta när de för närgånget går in på en karaktär. Om hur man, när man läser en bok gärna vill kunna identifiera sig med huvudrollen, dens funderingar och händelser runtikring, varesig det är en fiktiv eller verklig person, men hur fort man blir uttråkad när det privata uppenbarar sig; vilket toapapper personen använder, hur långt den sprang på löpturen eller att den var tvungen att ta en kundvagn istället för en korg på gårdagens runda i matbutiken. Detta är ju saker som egentligen inte angår någon annan, inget som berikar någons liv att få veta, men ändå frodas denna självcentrerade, utlämnande kultur! Hela bloggvärlden anammar den, och det verkar vara ett omättligt behov av uppmärksamhet och bekräftelse som får folk att vända ut och in på sig själva för att andra skall få kännedom om allt från deras subjektivaste åsikter till mest banala vardagshandlingar.
Man kan se denna trend även inom arkitekturen. Bostäder har nästan alltid varit indelade i "privata" och "sociala" delar, där de sociala är mer offentliga, medan det har gått att dra sig tillbaka i de privata delarna. Denna valfrihet mellan aktivt/passivt verkar mer och mer att försvinna, och istället blir exhibitionismen och det ständiga uppvisandet norm. Se bara på till exempel VM-husen, ritade av PLOT 2003-04, vem tittar på vem där? Finns de gigantiska fönstrena för att ge utsikt och ljus, eller för att i montrar kunna visa upp sitt liv och vem man är? I fönstrena står nästan överallt tydliga livsttilsstatements; barnvagnar, designlampor, cyklar och konst (vänd utåt i flera fall), för att tydliggöra hur livet levs inne bostaden.
Att bli sedd och bedömd av andra verkar i många fall ha blivit så normalt att det är så man inordnar sitt liv; man visar upp allt och undviker därigenom spekulationer. Man skaffar glasväggar, blogg, bilddagbok, och det gestaltande, fantasieggende övergår i privat och förutsägbart, och när allt har blivit privat, så är istället ingenting det längre... och sedan då?
