Ljus och Rytm

The Earth The Universe

"Exploration of phenomena. Affecting inhabitation and appearance the interrelationship between the planet Earth and a number of celestial bodies inhabiting the Universe is – amongst others - recordable in: the seasons, the moving shadow, the shifting light, day and night, ebb and tide" ([D] Arkitektur Experiment)

Här tolkas stadens rytmer i förhållande till ljusets. Och ljusets effekt på materialitet; massivitet/illuminans/transparens.

Film av: Agnete Plauborg Lorentzen och Caroline Lucia Johansson.

Kopia, Sampling, Parafras, Tolkning...

Debatten om reproduktion inom arkitekturen verkar intensifieras. Förvisso får man ju nästan alltid höra syrliga kommentarer kring exempelvis vinnarprojekt i tävlingar, eller större uppdrag generellt; ”Är inte det där väldigt likt...?”, ”Har vi inte sett det där förut?”. Lite småaktigt, och oftast utan reflektioner kring huruvida det kan finnas en tanke bakom, eller en mening med, en tolkning av ett tidigare verk, eller insampling av gamla delar i något nytt.

Inom musiken har man en annan syn på covers. Där är det en accepterad metod att utveckla ett verk på det sätt som man själv anser sig kunna tillföra det något på. Covern ses som en hyllning, ett uttryck för uppskattning av ett bra musikstycke, och man tillför, genom sin personliga touch, nytt liv till stycket. Märkligt kan tyckas egentligen, att kopior inom musiken är ett så accepterat fenomen. Särskilt om man jämför med arkitektur, där musikern borde ha ett personligare och mindre distanserat förhållande till sitt verk, än arkitekten, vars verk säkert redan bär andras (ingenjörers, konstruktörers, beställares och så vidare) prägel.

Inom arkitekturen förutsätts parafrasen som metod, vara resultat av brist på kreativitet, och därmed medföra brist i estetisk kvalitet. Frågan är varför man ännu inte, som inom musiken, har accepterat metoden som en intention om att göra någonting bra (för kopior görs inte på något som i utgångspunkten är dåligt, och som ingen vill ha) ännu bättre, som en utveckling istället för ett hot?

Det är inte bara den traditionella kopian, och dess förhållande till kreativitet och kvalitet, som ifrågastätts. Reproduktion av aldrig uppförd arktiektur verkar också uppröra. Bland annat det danska kontoret BIG får sig en släng av sleven på Eikongraphia. Deras masterplan för Zira Islands, Azerbadjan, omnämns som ”oinspirerande” och att vara en ”katalog över allt de hittills har producerat”. Big var även kontoret som insåg att förslaget till ett hotell i Umeå som aldrig blev byggt, utgjorde tecknet för ”folk” på kinesiska, och rent bokstavligt kunde skaleras upp, flyttas till Shanghai, och där bli ett folkets hus.

I en intervju i Arkfokus förklarar Bjarke Ingels denna tillgång till arkitekturen som ”evolutionär”. Att man inte nödvändigtvis behöver starta från scratch varje gång, utan att det finns situationer, kontexter och människor som inte är desamma, men som ändå kan ha behållning av samma arkitektur, och att en form inte heller för den sakens skull är helig. BIG har fått en del kritik för denna metod, att återanvända sina projekt i nya kontexter. Man verkar bortse från att de fungerar, även i ett annat sammanhang än det från början tänkta. Hellre än att konstatera hur arkitekturen fungerar bland sina användare, verkar man oja sig över ytlighet och bristande respekt för kontext och unikum.

Kritiken framstår nästan som rädsla. Protektionistiskt tillbakaryggande inför optimismen bland dem som inte har någon annan befogenhet än lekmannens att ”tycka” om arkitektur. Rädsla för att arkitekturen är påväg åt ett ett håll som inte var det avsedda, att uppskattad form kan vara relativt kontextlös och därmed katalogproduceras och utplaceras liksom i ”The Sims”, vilket ju skulle innebära döden för arktiekturens påstådda unikum och behov av resursslukande arbetsprocess innan den kan realiseras.

Är kritiken mot kopian ett ärligt månande om det man tror vara verkliga kvaliteter i arkitektur, eller bara ett försvar mot eventuellt förändrad status av den? Varesig den är befogad eller ej, som ger arkitekturen en knuff påväg... framåt, bakåt, eller dit den råkar passa?

BIG - Stretch Metal Housing, 2006

BIG - Hafjell Mountain Hotel, 2007

Är vi inte ofattbart abstrakta på AAA?

Just nu pågår U-days på Arkitektskolen Aarhus. Alltså öppet hus med föreläsningar och rundvisningar för dem som är intresserade av att börja på skolan till hösten.

Dessa dagar är något som lätt går en förbi när man redan har säkrat sin plats på skolan, har sitt belamrade ritbord att sitta vid, och vet vilken av de stökiga ritsalarna man kan kalla "sin". Så, där satt jag idag, inklämd mellan experimentella tyngdkraftsmaskiner och dansande modelltegelmurar, med limsprutan i högsta hugg, när en grupp av dessa potentiella arktiektstudenter med föräldrar på släp, i lämmeltåg kom in med förväntansfulla miner och uppspärrade ögon, härförda av en studentvägledare (som råkar gå på min årgång)
- Hej Caroline! Vad gör ni här då? frågande han, och gruppen av studenter och föräldrar spetsade öronen i hopp om att få en förklaring till kaoset, som har nått en sådan nivå att det för en utomstående knappast kan betecknas som kreativt.
- Öööh, svarade jag intelligent medan jag började gestikulera med handen jag höll sprutan i (som var en sjukhusspruta med kanyl och allt, men som vid modellbyggande används för att uppnå större precision i limfogar). Vi gör film. Ser du väl?

Nervöst fnitter och ännu större ögon från gruppen "Är det något internt vi inte förstår, eller är det en galning som sitter här i denna sjuka mängd av kartongbitar, flirtkulor och träspån?"

- Jahaaa..? Kom det från min rundvisande klasskamrat, och jag förstod att jag borde utveckla.
- Ja alltså, vi har utforskat förhållandet mellan det av människan konstruerade, och fenomen som uppstår på grund av olika celesta materiors beteenden, och nu tillverkar vi mätmaskiner vars observationer vi ska omsätta i filmexperiment.
- OK. Tack. (Vänder sig mot gruppen) Nu tror jag att vi ska gå vidare till Arkitektonisk Design, där de håller på med sådant ni förmodligen associerar till arktiektur; byggnader.

Jag sitter kvar i mitt kaos. Och har inte känt mig så oförstådd sedan jag var tretton och skrev min första dikt.

dagens ord

SLOIP - Space Left Over In Planning

Är som det låter, utrymmet som blev över när något blev planlagt. Det kan vara den skiftande trottoarbredd som uppstår om en väg svänger 100 grader, och man bestämmer sig för att där bygga ett hus med 90-gradiga hörn, eller de enorma (i förhållande till förra exemplet) ingenmansland som uppstår mellan infrastruktur och bebyggda områden i Dubai, på grund av att bebyggningsplanen är mycket strikit fastlagd i fält som inte matchar vägarnas struktur alla gånger.

En ledig söndag

Igår tog jag hoch Lise oss en tur i snömoddens Århus. Snålblåst och sand i skorna på vinterstrand blandades med blötsnö som smälte innanför halsduken och ner längs nacken på vår promenad genom de "fina" villakvarteren i Risskov, Århus' Djursholm.

Det var här barnen blev sina nymodernistiska föräldrar övermäktiga. Kika noga i den ljusare fyrkanten. Är det inte... en lekstuga med vita spröjsar och sadeltak från Bauhaus?

Tur att titeln MAA (medlem af arkitektforeningen) iallafall är skyddad och förbehållen dem med permanenta kaffefläckar på kläderna, dålig hållning och fem års studielån i bagaget...

Post-ikonism eller schauvinism?

I den högkonjunktur vi befunnit oss i har arkitekturen fått svängrum, både ekonomiskt och konstnärligt. Up-and-comingkontor har blivit Up-and-going. Det har funnits utrymme för andra värderingar än de traditionella, och plötsligt har vi kunnat få ta del av arkitektur som är både humoristisk och ironisk.

Vart vi är påväg är det många som spekulerar kring, i försök att tolka och förstå nutiden. Tillåt mig också att göra en spaning, byggd på tendenser som nu visar sig på skolan (och väl därmed förr eller senare kommer att nå ut till övriga världen).

Det handlar om icke-arkitektur. Om ickedesign och ickeskapande. När nästan allt vi möter är bearbetat eller påverkat av människor, verkar även arktiekturen, såhär i regressionstider söka efter en plattform att på nytt växa från. Många projekt handlar om konsten att inrama och iscensätta det ickebearbetade, för att behålla, bevara, spara. Den "snabba" högkonjunkturen har blivit tabu, och framställs som ickesanning, på det sättet att resultaten av den inte är ett reellt fundament för vidareutveckling. Istället har man redan börjat leta efter det rena och orörda som utgångspunkt.

Är det hoppfullt? Vill man iochmed detta skapa grundlag för nya goda tider, eller är det enbart en anpassning till nutiden? Att utgå från det som blev byggt under högkonjunkturen verkar vara en omöjlighet, då världen ropar: "Mindre! Långsammare! Billigare!" och man söker därför efter en ny nollpunkt, utifrån vilken man kan göra skillnad med ytterst små medel. Småskalighet, i enlighet med ekonomi och hållbar utveckling, is the new black.

En annan aspekt av dessa projekt, som präglas av att vara subtila och provisoriska, finkänsliga och beredda att flytta på sig när nya tider kommer, är vilka som uppmuntras att utföra dem. Enligt vad jag har uppfattat är det de kvinnliga studenterna som får ovationer för sådana här projekt, med berömmande ord om just känslighet och respekt för platsens själ. Fint och smått och respektfullt uppskattas, medan man är ganska snar med att ifrågasätta verkningsgraden i större "ikonprojekt". Frågan är om användarna av småskalighet som metod är en slump, och projekten speglar tidens anda, eller, tvärtom är något som borde ha gått ur tiden för länge sedan? När det kommer till de manliga studenterna har jag nämligen inte hört lika många frågetecken sättas bakom storslagna projektidéer.

I en intervju med Mia Hägg (Habiter Autrement) blir mina aningar till viss del bekräftade, då hon berättar att i skolan kategoriserades hennes stora och kladdiga inlämningar som "killiga" (att det överhuvudtaget finns ett sådant begrepp inom arktiektur...) och att man som kvinnlig studerande av någon märklig anledning förväntades hålla på med saker i mindra skala.

Men, alltså... om det är småskalighet och icke-arkitektur vi har att se fram emot, och det är kvinnor som förväntas skapa den; Beware Boys!




Humoristiskt i Hoogvliet av Crimson

kvalitet?

Det var en fin vinterdag då jag råkade ha arkitektperceptionen avslagen. Vandrandes längs kajerna och gatorna på Sluseholmen i Köpenhamn var det jag uppfattade hur solen glittrade i vattnet, gav liv till de många olika fasadmaterialen, och hur folk satt innanför sina stora fönster och njöt av solen. Promenaden gick över broar, längs med räcken, under portvalv och genom öppna innergårdar.

-Suck... avbröt plötsligt mina tankar på att "här borde det ju finnas ett café".

-Suck igen.

-Eeh, va?

-Amen, det är ju inte på riktigt!

Arkitekten vid min sida hade fällt sin första negativa kommentar, som snart följdes av en utläggning om bristen på autencitet i de lika höga etageplanen som på grund av olika fasadlösningar manipulerades till att mima en holländsk kanalstad. Jag vill dra mig till minnes ord som "billigt" och "ytligt".

I senaste numret av Forum AID finns ett fotoreportage härifrån som man har valt att kalla "Fasadholmen". Nedlåtande? Fotona tyder på något helt annat. Expressiva byggnader (eller, tja, fasader) som väldesignat trollar bort regelbundenheten i de ursprungliga etagerna. Ett heterogent uttryck med proportioner, ljus och växlande landskap som upplevs som, för att använda klarspråk, mysigt. Ja, så länge arkitektglasögonen får ligga hemma på ritbordet iallafall. Tar man dem på sig, kan man kanske kosta på sig att uppväga kritiken med beröm för effektiviteten i de standardiserade planlösningarna, vad gäller ekonomi, resurssnålhet och funktionalitet. Tre faktorer som borde appelera, även till den av princip kritiska arkitekten.

En lite molnigare dag