den obekväma bloggen

2009-06-02T08:01:00.000-07:00

Reklamfilm producerad på filmworkshop Maj -09. Arkitektskolen Aarhus.

Av: Kristoffer Eng, Hans Rasmus Nyvang och Caroline Johansson.

hundskit och majonnäs

2009-05-28T03:32:00.000-07:00

Efter att min medstuderande hade presenterat sitt projekt till mellankritiken(som är en hjälp för att kunna knyta ihop projektpåsen helt till den slutliga kritiken), satt vi åhörare och väntade spänt på vad som skulle komma från den externa sensorn, en professor i Arkitekturteori och Historia från skolan.

Professorn gav henne några riktigt fina tips på hur hon skulle kunna komma vidare med sitt projekt, en spårvagnsstation i centrala Prag med hög ljudintensitet, och kritiken verkade komma att fortköpa konstruktivt tills en av de interna sensorerna (en av våra vägledare) kommenterade på att stationen verkade för smal för att kunna fungera, och frågade den studerande om hon hade tänkt på det. Innan något svar riktigt hann komma studsade professorn upp ifrån sin stol:
- Jeg er da skideligeglad med om det fungerer! Det er ju en fantastisk lydmaskine der biver konstrueret her! (Det förekommer mig fullständigt likgiltigt om det fungerar! Det är ju en fantastisk ljudmasin som blir konstruerad här!) Och efter att ha gått på mer om att funktionen är underställd maskineriet, och att man borde brutalisera verket ännu mer genom att kasta hundskit och majonnäs på det (även om det sista kanske inte var helt bokstavligt menat), hade han väl försvarat projektet tillräckligt för att den studerande kunde få fortsätta sin genomgång ifred för eventuella kritiska frågor.

Det här fattade eld hos mig. Upenbarligen är jag för feg för att ställa mig upp i auditoriet och protestera, men arg blev jag, och arg är jag fortfarande.

Där står han, som är professor, och som vi studerande ser upp till och lyssnar på (även om man efter tre år har lärt sig att vara lite kritisk), och hävdar att funktion är utan betydelse. Någonstans måste han ju fatta att vi tar in och låter oss påverkas av det han säger, och menade han i sitt uttalande att hon borde programmera om sitt projekt från att vara en spårvagnsstation till att vara en ljudmaskin, vad än det nu måtte vara (eftersom jag inte kan ta det han sa på allvar) så borde han vara duktig nog till att omformulera sig.

Som det är idag blir mycket av det arkitekter uttrycker sett på som ”mumbo-jumbo”. Ingen förstår vad vi säger, ingen förstår vad vi vill. Genom statements, som från denna professor vilken genom sitt inflytande uppfostrar morgondagens arktiekter, grundlägger man för att vi ska bli kvar i det elitistiska segment många av arkitekterna befinner sig i idag, där vi försöker fasthålla vår förlegade position som det intellektuella toppskiktet (att bara skriva intellektuellt toppskick känns så... Jean-Paul Sartre). Är det inte på tiden att acceptera vilka som är våra riktiga uppdragsgivare, och designa så att de kan få behållning av våra verk? Jag tänker tillexempel på mina föräldrar. De skulle inte uppskatta en spårvagnsstation de betalat för med skattepengar, som var för smal för att kunna gå igenom och inkletad i hundskit och majonnäs.

Ljus och Rytm

2009-03-28T12:46:00.000-07:00

The Earth The Universe

"Exploration of phenomena. Affecting inhabitation and appearance the interrelationship between the planet Earth and a number of celestial bodies inhabiting the Universe is – amongst others - recordable in: the seasons, the moving shadow, the shifting light, day and night, ebb and tide" ([D] Arkitektur Experiment)

Här tolkas stadens rytmer i förhållande till ljusets. Och ljusets effekt på materialitet; massivitet/illuminans/transparens.

Film av: Agnete Plauborg Lorentzen och Caroline Lucia Johansson.

Kopia, Sampling, Parafras, Tolkning...

2009-03-10T16:01:00.000-07:00

Debatten om reproduktion inom arkitekturen verkar intensifieras. Förvisso får man ju nästan alltid höra syrliga kommentarer kring exempelvis vinnarprojekt i tävlingar, eller större uppdrag generellt; ”Är inte det där väldigt likt...?”, ”Har vi inte sett det där förut?”. Lite småaktigt, och oftast utan reflektioner kring huruvida det kan finnas en tanke bakom, eller en mening med, en tolkning av ett tidigare verk, eller insampling av gamla delar i något nytt.

Inom musiken har man en annan syn på covers. Där är det en accepterad metod att utveckla ett verk på det sätt som man själv anser sig kunna tillföra det något på. Covern ses som en hyllning, ett uttryck för uppskattning av ett bra musikstycke, och man tillför, genom sin personliga touch, nytt liv till stycket. Märkligt kan tyckas egentligen, att kopior inom musiken är ett så accepterat fenomen. Särskilt om man jämför med arkitektur, där musikern borde ha ett personligare och mindre distanserat förhållande till sitt verk, än arkitekten, vars verk säkert redan bär andras (ingenjörers, konstruktörers, beställares och så vidare) prägel.

Inom arkitekturen förutsätts parafrasen som metod, vara resultat av brist på kreativitet, och därmed medföra brist i estetisk kvalitet. Frågan är varför man ännu inte, som inom musiken, har accepterat metoden som en intention om att göra någonting bra (för kopior görs inte på något som i utgångspunkten är dåligt, och som ingen vill ha) ännu bättre, som en utveckling istället för ett hot?

Det är inte bara den traditionella kopian, och dess förhållande till kreativitet och kvalitet, som ifrågastätts. Reproduktion av aldrig uppförd arktiektur verkar också uppröra. Bland annat det danska kontoret BIG får sig en släng av sleven på Eikongraphia. Deras masterplan för Zira Islands, Azerbadjan, omnämns som ”oinspirerande” och att vara en ”katalog över allt de hittills har producerat”. Big var även kontoret som insåg att förslaget till ett hotell i Umeå som aldrig blev byggt, utgjorde tecknet för ”folk” på kinesiska, och rent bokstavligt kunde skaleras upp, flyttas till Shanghai, och där bli ett folkets hus.

I en intervju i Arkfokus förklarar Bjarke Ingels denna tillgång till arkitekturen som ”evolutionär”. Att man inte nödvändigtvis behöver starta från scratch varje gång, utan att det finns situationer, kontexter och människor som inte är desamma, men som ändå kan ha behållning av samma arkitektur, och att en form inte heller för den sakens skull är helig. BIG har fått en del kritik för denna metod, att återanvända sina projekt i nya kontexter. Man verkar bortse från att de fungerar, även i ett annat sammanhang än det från början tänkta. Hellre än att konstatera hur arkitekturen fungerar bland sina användare, verkar man oja sig över ytlighet och bristande respekt för kontext och unikum.

Kritiken framstår nästan som rädsla. Protektionistiskt tillbakaryggande inför optimismen bland dem som inte har någon annan befogenhet än lekmannens att ”tycka” om arkitektur. Rädsla för att arkitekturen är påväg åt ett ett håll som inte var det avsedda, att uppskattad form kan vara relativt kontextlös och därmed katalogproduceras och utplaceras liksom i ”The Sims”, vilket ju skulle innebära döden för arktiekturens påstådda unikum och behov av resursslukande arbetsprocess innan den kan realiseras.

Är kritiken mot kopian ett ärligt månande om det man tror vara verkliga kvaliteter i arkitektur, eller bara ett försvar mot eventuellt förändrad status av den? Varesig den är befogad eller ej, som ger arkitekturen en knuff påväg... framåt, bakåt, eller dit den råkar passa?

BIG - Stretch Metal Housing, 2006

BIG - Hafjell Mountain Hotel, 2007

Är vi inte ofattbart abstrakta på AAA?

2009-03-05T12:54:00.000-08:00

Just nu pågår U-days på Arkitektskolen Aarhus. Alltså öppet hus med föreläsningar och rundvisningar för dem som är intresserade av att börja på skolan till hösten.

Dessa dagar är något som lätt går en förbi när man redan har säkrat sin plats på skolan, har sitt belamrade ritbord att sitta vid, och vet vilken av de stökiga ritsalarna man kan kalla "sin". Så, där satt jag idag, inklämd mellan experimentella tyngdkraftsmaskiner och dansande modelltegelmurar, med limsprutan i högsta hugg, när en grupp av dessa potentiella arktiektstudenter med föräldrar på släp, i lämmeltåg kom in med förväntansfulla miner och uppspärrade ögon, härförda av en studentvägledare (som råkar gå på min årgång)
- Hej Caroline! Vad gör ni här då? frågande han, och gruppen av studenter och föräldrar spetsade öronen i hopp om att få en förklaring till kaoset, som har nått en sådan nivå att det för en utomstående knappast kan betecknas som kreativt.
- Öööh, svarade jag intelligent medan jag började gestikulera med handen jag höll sprutan i (som var en sjukhusspruta med kanyl och allt, men som vid modellbyggande används för att uppnå större precision i limfogar). Vi gör film. Ser du väl?

Nervöst fnitter och ännu större ögon från gruppen "Är det något internt vi inte förstår, eller är det en galning som sitter här i denna sjuka mängd av kartongbitar, flirtkulor och träspån?"

- Jahaaa..? Kom det från min rundvisande klasskamrat, och jag förstod att jag borde utveckla.
- Ja alltså, vi har utforskat förhållandet mellan det av människan konstruerade, och fenomen som uppstår på grund av olika celesta materiors beteenden, och nu tillverkar vi mätmaskiner vars observationer vi ska omsätta i filmexperiment.
- OK. Tack. (Vänder sig mot gruppen) Nu tror jag att vi ska gå vidare till Arkitektonisk Design, där de håller på med sådant ni förmodligen associerar till arktiektur; byggnader.

Jag sitter kvar i mitt kaos. Och har inte känt mig så oförstådd sedan jag var tretton och skrev min första dikt.

dagens ord

2009-02-22T12:50:00.000-08:00

SLOIP - Space Left Over In Planning

Är som det låter, utrymmet som blev över när något blev planlagt. Det kan vara den skiftande trottoarbredd som uppstår om en väg svänger 100 grader, och man bestämmer sig för att där bygga ett hus med 90-gradiga hörn, eller de enorma (i förhållande till förra exemplet) ingenmansland som uppstår mellan infrastruktur och bebyggda områden i Dubai, på grund av att bebyggningsplanen är mycket strikit fastlagd i fält som inte matchar vägarnas struktur alla gånger.

En ledig söndag

2009-02-16T08:11:00.000-08:00

Igår tog jag hoch Lise oss en tur i snömoddens Århus. Snålblåst och sand i skorna på vinterstrand blandades med blötsnö som smälte innanför halsduken och ner längs nacken på vår promenad genom de "fina" villakvarteren i Risskov, Århus' Djursholm.

Det var här barnen blev sina nymodernistiska föräldrar övermäktiga. Kika noga i den ljusare fyrkanten. Är det inte... en lekstuga med vita spröjsar och sadeltak från Bauhaus?

Tur att titeln MAA (medlem af arkitektforeningen) iallafall är skyddad och förbehållen dem med permanenta kaffefläckar på kläderna, dålig hållning och fem års studielån i bagaget...

Post-ikonism eller schauvinism?

2009-02-05T12:52:00.000-08:00

I den högkonjunktur vi befunnit oss i har arkitekturen fått svängrum, både ekonomiskt och konstnärligt. Up-and-comingkontor har blivit Up-and-going. Det har funnits utrymme för andra värderingar än de traditionella, och plötsligt har vi kunnat få ta del av arkitektur som är både humoristisk och ironisk.

Vart vi är påväg är det många som spekulerar kring, i försök att tolka och förstå nutiden. Tillåt mig också att göra en spaning, byggd på tendenser som nu visar sig på skolan (och väl därmed förr eller senare kommer att nå ut till övriga världen).

Det handlar om icke-arkitektur. Om ickedesign och ickeskapande. När nästan allt vi möter är bearbetat eller påverkat av människor, verkar även arktiekturen, såhär i regressionstider söka efter en plattform att på nytt växa från. Många projekt handlar om konsten att inrama och iscensätta det ickebearbetade, för att behålla, bevara, spara. Den "snabba" högkonjunkturen har blivit tabu, och framställs som ickesanning, på det sättet att resultaten av den inte är ett reellt fundament för vidareutveckling. Istället har man redan börjat leta efter det rena och orörda som utgångspunkt.

Är det hoppfullt? Vill man iochmed detta skapa grundlag för nya goda tider, eller är det enbart en anpassning till nutiden? Att utgå från det som blev byggt under högkonjunkturen verkar vara en omöjlighet, då världen ropar: "Mindre! Långsammare! Billigare!" och man söker därför efter en ny nollpunkt, utifrån vilken man kan göra skillnad med ytterst små medel. Småskalighet, i enlighet med ekonomi och hållbar utveckling, is the new black.

En annan aspekt av dessa projekt, som präglas av att vara subtila och provisoriska, finkänsliga och beredda att flytta på sig när nya tider kommer, är vilka som uppmuntras att utföra dem. Enligt vad jag har uppfattat är det de kvinnliga studenterna som får ovationer för sådana här projekt, med berömmande ord om just känslighet och respekt för platsens själ. Fint och smått och respektfullt uppskattas, medan man är ganska snar med att ifrågasätta verkningsgraden i större "ikonprojekt". Frågan är om användarna av småskalighet som metod är en slump, och projekten speglar tidens anda, eller, tvärtom är något som borde ha gått ur tiden för länge sedan? När det kommer till de manliga studenterna har jag nämligen inte hört lika många frågetecken sättas bakom storslagna projektidéer.

I en intervju med Mia Hägg (Habiter Autrement) blir mina aningar till viss del bekräftade, då hon berättar att i skolan kategoriserades hennes stora och kladdiga inlämningar som "killiga" (att det överhuvudtaget finns ett sådant begrepp inom arktiektur...) och att man som kvinnlig studerande av någon märklig anledning förväntades hålla på med saker i mindra skala.

Men, alltså... om det är småskalighet och icke-arkitektur vi har att se fram emot, och det är kvinnor som förväntas skapa den; Beware Boys!

Humoristiskt i Hoogvliet av Crimson

kvalitet?

2009-02-01T12:57:00.000-08:00

Det var en fin vinterdag då jag råkade ha arkitektperceptionen avslagen. Vandrandes längs kajerna och gatorna på Sluseholmen i Köpenhamn var det jag uppfattade hur solen glittrade i vattnet, gav liv till de många olika fasadmaterialen, och hur folk satt innanför sina stora fönster och njöt av solen. Promenaden gick över broar, längs med räcken, under portvalv och genom öppna innergårdar.

-Suck... avbröt plötsligt mina tankar på att "här borde det ju finnas ett café".

-Suck igen.

-Eeh, va?

-Amen, det är ju inte på riktigt!

Arkitekten vid min sida hade fällt sin första negativa kommentar, som snart följdes av en utläggning om bristen på autencitet i de lika höga etageplanen som på grund av olika fasadlösningar manipulerades till att mima en holländsk kanalstad. Jag vill dra mig till minnes ord som "billigt" och "ytligt".

I senaste numret av Forum AID finns ett fotoreportage härifrån som man har valt att kalla "Fasadholmen". Nedlåtande? Fotona tyder på något helt annat. Expressiva byggnader (eller, tja, fasader) som väldesignat trollar bort regelbundenheten i de ursprungliga etagerna. Ett heterogent uttryck med proportioner, ljus och växlande landskap som upplevs som, för att använda klarspråk, mysigt. Ja, så länge arkitektglasögonen får ligga hemma på ritbordet iallafall. Tar man dem på sig, kan man kanske kosta på sig att uppväga kritiken med beröm för effektiviteten i de standardiserade planlösningarna, vad gäller ekonomi, resurssnålhet och funktionalitet. Tre faktorer som borde appelera, även till den av princip kritiska arkitekten.

En lite molnigare dag

Snäva projektramar

2009-01-29T12:36:00.000-08:00

Nyligen hölls på Arkitektskolen Aarhus det årligen återkommande arrangemanget "Mit arkitektjob". Dit kommer under ett par dagar ett tiotal föredragshållare, som alla har tagit sin masterexamen på en arkitektskola, men som kanske inte jobbar i det traditionella arkitektfältet. Dessa dagar är mycket inspirerande, och säkert är det en del elever som börjar reflektera över sin förmodade karriärsbana när man får veta att det inte bara är "starchitecterna" på kontorens tävlingsavdelningar som får vara med att forma framtidens arkitektur, utan i hög grad även kommunplanläggarna, kommunikationsstrategerna, och dem som har valt att jobba politiskt med arkitektur.

Dessa dagar bidrar till ett ökat förstående för att arkitekt inte bara är ett yrke, utan en hel värld som samlas kring ett gemensamt engagemang för staden, husen, och inte minst, människorna. En värld där man kan bidra med sin egen spetskometens, grundad och utvecklad på någon av arktiektskolorna.

Det finns dock en motsättning i detta mycket goda initiativ, och det är hur skolan följer upp på dessa inspirationsdagar. Det är som att eleverna tillåts se en bredare horisont och bli inspirerade till att göra något "outside the box", för att nästa dag slängas tillbaka i skolbänken och i sin vägledning angående pågående terminsprojekt bli uppfordrade till att tänka och göra som alltid; en problemformulering som gärna ska besvaras med något formmässigt ingrepp och sedan redovisas på fyra-sex A1-planscher. Eventuellt supplierade med en PDF-slide.

Jag vet inte vad det beror på. Är det för att vägledarna inte har varit med på "mit arkitektjob-dagarna"? Är det för att ett okonventionellt projekt blir för svårt att passa in i någon betygsmall? Ibland får man känslan av att det helt enkelt är för jobbigt att engagera sig till att hitta alternativa lösningar och tolka studieplanen. Det går däremot bra när eleverna ställs inför en skriftlig uppgift som måste läsas, källgranskas och betygsättas. Den ersätts gärna med några föreläsningar, ett pensum och en muntlig presentation.

Det är på arkitektskolorna man lär sig att förstå arktiektur på djupet, att tolka, analysera och producera den. Frågan är om trångsyntheten kring hur ett projekt genomförs är ändamålsenlig inför framtiden? "mit arkitektjob-dagarna" visar inom vilket brett fält vi kan arbeta. Är det då rimligt att den vedertagna metoden att genomföra projekt har varit densamma i årtionden? Vore det inte bättre om skolan tog tillvara på elevernas engagemang och kreativitet och lät dem utveckla sina spetskompetenser, för att kunna skapa en brett fungerande yrkesgrupp som är lika insatta i (och har lika djup förståelse för) branschen?

ny redaktör på tidskriften Arkitektur

2009-01-20T11:29:00.000-08:00

Dan Hallemar är ny redaktör på tidskriften Arkitektur på halvtid. Han är, förutom landskapsarkitekt, journalist och skriver för bland annat Expressen och Sydsvenskan. Den allmäna uppfattningen i arkitektvärlden är att journaliser inte förstår arkitektur (och vice versa att arkitekter inte förstår sig på skrift), men i detta fall har Arkitektur lyckats slå två flugor i en smäll.

Hallemar går till arkitekturen på ett ohögtidligt sätt, och i hans blogg kan man läsa inlägg om vardagens arkitektur som är tätt på kroppen, upplevda och intuitiva, tre faktorer som för vilken lekman som helst väger tungt vid bedömandet av en byggnad. De flesta som inte är mer än normalt intresserade av arkitektur börjar ju inte leta efter komplexitet i formkompositioner eller referenser till andra tider och stilar i byggnadsverk, utan bedömer helt frankt: jag gillar det, eller: jag gillar det inte.

Detta, att rita något som är så bra, att det av allmänheten accepteras i stadsbilden som självklart, eller tillochmed "snyggt" är en av arkitektens svåraste uppgifter. Att rita något som inte behöver förklaras. Det är därför Hallemar är så bra. Det finns nog med djupgrävande, fackvetande kunskap på Arkitekturredaktionen. Så mycket att man ibland har tenderat att förbise sina inte lika vetande läsare, och mitt hopp är att Hallemar ska kunna fånga upp dessa igen, och introducera dem, få dem att själva vilja samla mer kunskap, och kunna delta i arkitekturdebatten. För arkitekturen är ju något som borde beröra alla, och då är det inte mer än rättvist att man talar med dessa, istället för över huvudet på dem, särskilt inte som Arkitekturs målgrupp är både dem som jobbar i branschen, men även dem som är allmänintresserade.

Jag hoppas inte att Arkitektur ska närma sig vilket livstilsmagasin som helst, men att de skapar en ny nivå och plattform, varifrån alla som vill, kan följa med in i Arkitekturens och samhällsplaneringens värld. Och jag hoppas på Dan som en förmedlare mellan all spännande kunskap som finns, de aktuella debatterna, och de som skulle berikas av att få ta detta till sig.

prokrastinering

2009-01-07T02:38:00.000-08:00

På sluttampen av ett terminsprojekt borde inte ett enda internetfönster få öppnas, och det borde i varje fall inte surfas på youtube. Men såhär är det nu. Stäng av ljudet.

retrospektiv/prospektiv

2009-01-01T04:57:00.000-08:00

Kommer 2009 bli året då arkitekterna, såsom vid varje lågkonjunktur, drar sig tillbaka? Då de bakom låsta dörrar sitter och skissar på planer för framtiden? Då de faktiskt får tid (eller bara inte har något annat att använda tiden till) att börja samtala om de gemensamma beröringspunkter som branschen har, istället för att spretigt formmanifestera sig åt olika håll, för att kunna marknadsföra sina egna namn?

Första halvan av 2008 var en optimistisk fortsättning på de goda tider som präglat hela 2000-talet, och det byggdes som aldrig förr. Särskilt inom bostadssektorn såg byggherrar och andra finansiärer möjligheter, då efterfrågan på hus och lägenheter aldrig verkade minska. Som en följd fick arkitekterna mycket att göra, många så mycket att de tillochmed hade tillfälle att tacka nej till uppdrag.

När efterfrågan var så stor blev arkitekternas oberoende större. De kunde skapa egna ramar för hur byggande skulle se ut. Former och konstruktioner svaldes av byggherrar som ville ha projekt ut till försäljning, fast det kanske egentligen skulle behövts en omgång till på ritbordet. Andra kvaliteter än de estetiska går än så länge inte att ha synpunkter på, men kanske är ett nytt Hammarby Sjöstad att vänta (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=655260) till följd av det nyckelord som gavs av ekonomi och tidspress: producera!

Den fördelaktiga ekonomiska situation som rått har också gett utrymme för lek och experiment, och många fantastiska formexplosioner finns att presentera. Två olika metoder står i konflikt; den att försöka förutse allt, och bygga oemotsägligt, funktionellt, ändamålsenligt, och den lite mer "laisse faire" metoden där inte lika grundliga analyser görs på förhand, utan där det analyseras och bättras på i efterhand. Ansvarslöst, kan tyckas om den senare, men ganska demokratiskt, då man inte på förhand har gjort ett "felfritt" projekt, och kan låta användarna vara med till att förbättra det.

När nu kugghjulen saktar ner finns en chans för att höja näsan från ritbordet/skärmen och se sig omkring. Det kommer finnas möjlighet att granska och analysera såväl den egna organisationen/insatsen, som branschen i allmänhet. Låt oss hoppas på en bred diskussion huruvida det blev som vi ville, och med utgångspunkt i detta, hur vi ska ta arkitekturen vidare. Hur ska vi förbättra oss? Vilket ansvar ska vi ta? En förberedelse till nästa högkonjunktur där ramarna för en etisk, hållbar arkitektur har blivit en förutsättning istället för bara något man talar om.

Hittills har inte arkitektbranschen granskats som övriga (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=667742), men 2009 kanske ger utrymme för detta, så att vi kan få en kvalitetssäkrad arkitektur nästa gång vi arkitekter hamnar i någon slags maktposition där vi kan välja/välja bort uppdrag. Låt oss hoppas att ord som ansvar, etik och hållbarhet kommer att diskuteras på alla nivåer och över gränser och få konsekvenser, detta nya år 2009.

Future Systems, Metropolis, Köpenhamn

helt magnific chance till dreamboende!

2008-12-31T07:51:00.000-08:00

När det fattas ord:

walk-in closet (http://www.notar.se/visa-bostad/25a1f12a-59c3-4904-8583-1192c600e4c6)
compact living (http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/324414)
spapool (http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/337834)
showroom/workshop (http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/169718)
master bedroom (http://www.residence.se/)
dressing room (http://www.residence.se/)
townhouse (http://www.skeppsholmen.se/?581%2FOBJ11816_925918581%2F&sfd)

Expansionsstrategier

2008-11-30T07:54:00.000-08:00

- KIM HERFORTH NIELSEN OCH PER FELDTHAUS OM UTOMLANDSFLYTT, ETIK OCH HÅLLBARHET

I en tid av allt större miljömedvetenhet, och där socialt ansvarstagande har blivit en självklar del i designprocessen, finns fortfarande olika sätt att ta ställning till dessa krav. Möt Kim Herforth Nielsen, partner och konstnärlig chef på 3xN, och Per Feldthaus, adm. Direktör på Arkitema, två framgångsrika arkitektkontor med arbetsuppgifter över hela världen, men med olika metoder att nå dit.

EXPANSION UTOMLANDS

P.F. -Vi har flera filialer; Stockholm, Oslo och nu Beijing. Vi anser att det är mycket viktigt
att man är nära kunden. Beslut fattas snabbt, och kan få stora konsekvenser, då är det viktigt att man är närvarande. Vill man något på en konkret marknad skall man vara där. En videokonferens tillexempel, blir aldrig detsamma som ett fysiskt möte.

K.H.N. -Vi vill egentligen bara ha ett kontor. En snäv organisation som säkrar homogenitet
och en klar arkitektonisk idé. Den kvaliteten blir svår att uppnå om man sprider ut
organisationen. Det uppstår så lätt ”kontor i kontoret”, och vid tillexempel lågkonjunkturer blir filialerna tvungna att gå ut och leta uppgifter som vi normalt inte skulle ta på oss. Vi vill att karaktären på uppgifterna skall väga tyngre än att vi bara håller oss sysselsatta.

P.F. -Den arkitektoniska idén behöver ju inte nödvändigtvis vara ett stiluttryck, eller ett
speciellt sätt att teckna på, präglat av några enstaka personer. Vi säkrar en klar idé i våra arbetsmetoder, hur vi ser behov och går in i nära samarbete med kunden. Jag menar att det viktigaste är att hålla fast vid de riktiga arbetsmetoderna och implementera dem på de olika avdelningarna.

K.H.N. -Vi lyckas, genom ping-pongarbete mellan oss och våra samarbetspartners, nå synliga
resultat. Kommunikation är självklart viktigt, och vi jobbar hela tiden dynamiskt med våra utländska samarbetspartners. Under idé och-ritningsfasen gästspelar de hos oss, och under projekteringsfasen har vi medarbetare på plats hos dem.

ETIK

K.H.N. -Det är noga med att man skall kunna stå för det man gör, och att ha inblick i
processerna. Så länge man har det ser jag inga problem med att låta tillexempel
produktion försiggå i Kina. Det är ju som med kläder, de designas i Danmark och sys upp i Kina.

P.F. -Det är svårt att säga ”absolut inte” om något specifikt land. Vi tror ju på att vi gör
skillnad. Förutom det stora kunskapsutbytet vi har med Kina, har vi också arbetat politiskt där iochmed en stor klimatkonferens som vi var med om att anordna, något som vi inte gör på samma sätt i Danmark. Vi vill kunna förbättra något genom att dela med oss av vår kunskap och våra arbetsmetoder.

K.H.N. -Vi tackade nej till ett projekt om Saudiarabiens högstarätt. Vi är nog ett av få arkitektkontor som tackar nej till uppgifter, men i Saudiarabien tillämpar man Sharialagstiftning, och det kunde vi helt enkelt inte stå för. Vi värderar från uppgift till uppgift, om det är något vi kan försvara. Det är viktigt att vår arkitektur gör skillnad, det framstår ju som ganska meningslöst att åka till utlandet och göra likgiltiga saker.

P.F. -Det är viktigt att man försöker påverka det man kan. Både inom sin personliga räckvidd, som att säkra goda arbetsvillkor för sina anställda och tillexempel inte ta emot mutor, men även ett större socialt ansvar i det sammanhang man agerar är att eftersträva. Vi är tillexempel medlemmar i ”Global Compact”, ett initiativ där man som medlem skall uppfylla vissa krav på arbetsmetoder.

HÅLLBARHET

P.F. -I Kina samarbetar vi först och främst med kunder som har intresse av miljöanpassat byggande. Viljan att bygga miljömedvetet ökar hela tiden. På beslutsfattande nivå har man också förstått att det inte går att behålla en tillväxt om energiförbruket hela tiden ökar. Vi kan på grund av ekonomiska resurser inte hålla dansk standard på byggandet. Kina är till stor del fortfarande ett fattigt land, men tack vare vår kunskap och erfarenhet kan vi utveckla både ekonomiskt resonibla och hållbara lösningar.

K.H.N. -Vi har en mycket holistisk syn på det hela. Det är många aspekter, allt från material till arbetsförhållanden och livet som skall försiggå inne i byggnaden. Tack vare teknik och vår forskningsavdelning ligger vi långt fram i materialutveckling, men när vi bygger miljöanpassat tar vi hänsyn till alla aspekter, genom hela processen.

RESOR

K.H.N. -Vi klimatkompenserar inte. Vi flyger ju iochförsig mycket, det måste jag erkänna, men vi kan ju inte lösa alla världens problem. Jag tror att man måste se sakerna i ett större perspektiv. Vi skulle ju kunna kompensera, men att resa idag är redan så dyrt, och det finns ju faktiskt begränsningar i kontorets ekonomi. Vi skulle ju kunna ta den enkla vägen, och bara ta oss an uppgifter i Danmark. Då skulle problemet vara löst, men nu anser vi att det finns fler som behöver oss. Vi gör vad vi kan, inom rimlighetens gränser.

P.F. -Vi försöker att samla våra reseaktiviteter för att minska på miljöbelastningen, men vi klimatkompenserar inte. Vi har för närvarande tyvärr ingen resepolicy, och mellan de filialer som ännu inte är tillräckligt stora att klara sig själva blir det ju en del resande, men vi försöker att resa så lite som möjligt, både för miljöns och ekonomins skull.

Denna ’dialog’ är baserad på två fristående intervjuer, som har ägt rum vid separata tillfällen.
Intervjuerna har bestått av flera frågor, som här sammanfattats i ämnesrubriker.

distraktion

2008-11-05T07:37:00.000-08:00

Det är mörkt. Det är bara så sjukt mörkt. Det får folk att huttra även om de är inomhus. Kunskapschanser och erbjudanden rinner av som vatten på en gås. Kroppen är inne på en enda sak: självbevarelsedrift och försvar. Försvar mot Fysiskt mörker som tränger sig tätare och tätare på. För ett par minuter var det utanför fönstret, men nu slocknade lampan också. Jag väljer bort laktrisbitarna i godisblandningen för att inte svälja det mörka.

Efter tillräckligt mycket ätande av ljusa vingummin och installerandet av två små kattungar som bakgrund på skrivbordet, vågar jag sticka näsan ovanför skrivbordskanten igen, någon tar tag under armarna och erbjuder roligheter som youtubandet av små hamstrar som äter popcorn på pianotangenter eller "fail blog", och det känns lite bättre.

Kanske är det trashkultur på internet en sann källa till glädje, denna hopplöst mörka höst?

De som leker mer

2008-10-28T11:50:00.000-07:00

Den danska arkitekturinvasionen av Sverige är ett faktum. Henning Larsens konserthus i Uppsala, BIG's plan för Marieberg (STHLM), Arkitemas plan för Pampasområdet (STHLM) och Svendborgs "Frodeparken" i Uppsala, för att bara nämna några. CF Møller köper upp Berg Arkitekter och Arkitema startar kontor i Stockholm.

Bjuder Sverige på mothugg? Inte än så länge.

Varför går det då så bra för danskarna? Kanske för att de vågar vara bättre. Kanske för att de är lite mer hänsynslösa. Kanske för att de inte undrar så mycket om vad andra ska tycka. Sverige har blivit lite av en lekplats, en experimentell sandlåda som också har behov för några djupa spadtag.

De danska kontoren har hittills mött upp med förslag till projekt som svarar till de behov av fasthållandet av Sverige som framstående arkitekturnation kräver. Jag vill inte kalla dem ansvarslösa, men helt enkelt inte lika oroliga för alla konsekvenser man på förhand inte kan räkna ut, som många av de svenska kontoren.

Efter flytt till Danmark har denna tendens blivit mer påtaglig. Danskarna är inte lika rädda för misstag som svenskar. Man vågar leka, spekulera, ge flera chanser, göra fel, och inte känna att man borde sjunka genom jorden eller vara tyst för det. Att få göra fel är en del i processen, eller som en på BIG sade till mig: "Det är liksom skönt att vi mest använder tjocka tuschpennor att skissa med här, för om man gör fel, då är det fel. Då går det inte att sudda ut och släta över. Då kan man antingen spinna vidare eller börja om."

Frågan är om trendkänsligheten gör oss svenskar så oroliga över andras erkännanden att vi inte vågar tro på oss själva? Kompetensen finns, men inte humaniteten och prestigelösheten.

2008-10-25T04:08:00.000-07:00

Den danska morgonen bjöd på solsken och en vindskyddad terrass. Jag satte mig förnöjt tillrätta med filmjölstallriken i knät, och "Arkitektur SE" i händerna. Ett mycket spännande nummer, späckat med idolerna sedan många år tillbaka: Claesson Koivisto Rune. Förväntningarna var skyhöga, att jämföras med en gammal dams iver över nyutkomna "Det kungliga året", och jag började läsa. Någonstans i mitten tog det stopp. De har utvecklats. Jag också. Åt olika håll. Jag som förut bara har suttit nickande och medhållsamt instämt i alla deras teorier, ville nu sträcka upp ett litet finger och med pipig röst protestera: "ursäkta, jag håller inte med." De framstod som så... Intellektualiserade. "Färger och material är sekundära" säger Ola Rune, och höjer sig en nivå över alla oss som kan uppskatta att något är skönt att ta på, eller fint att se på. Jag undrar om deras beställare (utan en förklaring om byggnadens unikum) rättvist kan uppskatta de spatiala förmågor som CKR's hus erbjuder? Eero Koivisto säger i samma stycke att han får svårare och svårare för "ytlig" arkitektur som är "snygg", men skall inte det vara upp till folk som använer föremålen/husen att avgöra på vilka premisser man väljer att göra detta? Det är osmickrande när arkitekten tar på sig en föreläsande roll. Det är inte vår egen skull vi är här för. (Och så kan det vara att jag blev lite väl skarp i tonen när jag insåg att mina och CKR's meningar inte passar varandra som ett friktionsfritt blixtlås längre...)

...men han är inte arkitekt!

2008-05-06T00:42:00.000-07:00

Under introföreläsningen till syntesfasen, där hela vårt terminsprojekt skall klämmas ihop på
3-4 A1-planscher, började folk nervöst att skruva på sig i de knarrande wegner-stolarna. Luften fylldes av undringar, riktade mot vägledarna, som "Men om man inte får plats då?", "Får jag sätta upp på två A0 istället?", "vilken papperskvalitet tycker ni är bäst?". Även tekniknörden ville ha sin beskärda del och frågade om det var OK att man kom med ett USB-stick, "finns det projektor? Finns en vit vägg?". Lärana suckade lite besvärat, och började enigt på ett nja-ande svar, varpå hon nästan längst bak (som med 99% säkerhet inte själv har funderat på att komma med en digital inlämning, men bara-för-att...) far upp med handen som en kobra:
- Men jag har faktiskt varit på kommunikationskurs, och där sade läraren att informationen blev mer tillgänglig om man liksom fick se en plansch i taget, istället för att se på alla fyra samtidigt, att det liksom kunde bli informationsoverload och fel perceptionsfokus!
- Ja, jo, men nu har ju vi övat i några årtionden på att se på de studerandes planscher...
- Vaddå? Ska vi presentera som för vemsomhelst, eller som för arkitekter?
- Som för arkitekter, ni presenterar ju för oss.
- Men på kommunikationskursen, då sade...
- MEN HAN ÄR INTE ARKITEKT!

om märkesbyggnader

2008-04-20T23:52:00.000-07:00

En stads vision och önskan om att reinkarnera sig själv, förnyas, locka till sig en ny målgrupp.
Någons tanke om att manifestera denna strävan i ett verk där form och funktion möts.
Någon som är uppgiften att konkretisera verket i plan och snitt stor nog.
Ett visst tidsrum för realisering av projektet.
Sedan står den där; märkesbyggnaden. Den som skall bli stadens nya landmärke, som ska utropa nytänkande och modern identitet. Frågan är om det är så lätt? Kan staden köpa sig en ny identitet med en opera/teater/museum/konsthall?

I lång tid har man byggt, inte enbart för att för att rymma en
funktion, utan med medvetenheten om att en byggnad kan ha
ett stort symbolvärde. Redan Pantheon är en märkesbyggnad,
men om man skall tala om den moderna tidens dito som strävar
efter att ge mervärde åt en hel stad, att påverka dess identitet
genom arkitektur, finns där en milstolpe i 80-talets Frankfurt. Staden hade länge varit präglad av sina industrier och banker, beskaffenheter vars storskaliga, ogästvänliga arkitektur och dygnsrytm endast drog folk till staden under arbetstid. Man ville locka till sig en ny typ av människor, skapa nytt liv i centrum och lansera sig som en levande kulturstad, varpå det strategiska draget blev en kulturbyggnadsboom där muséer, teatrar och konsthallar sköt upp som svampar ur jorden. Att satsa på kultur har alltid gett en viss prestige åt en stad, den visade önskan om ett större djup än det som skapas vid anammandet av enbart de
kommersiella intressena tyder på intentioner om att göra staden
intressant, mångfaldig och öppen.

Det finns två typer av märkesbyggnader; de privata och de offentliga. De privata är oftast beställda av ett stort företag som vill manifestera sitt namn, och kan därför uppträda som kontextlösa och ryckta ur sitt sammanhang, men de tjänar sitt syfte, att agera reklampelare i skala 100:1 jämfört med den som finns vid busshållplatsen. De privata märkesbyggnaderna, i motsättning till de offentliga, strävar inte efter en stringent men nyskapande förändring av stadsbilden. Men att bara förnya stadsbilden är inte heller de offentliga märkesbyggnadernas uppgift. Arkitekturen tjänar där till att i formspråk manifestera en attityd i stadens identitet, och denna identitet skapas kanske i större utsträckning av funktionen inuti det konstruerade som med sitt kulturändamål bidrar till en ökad stämning av folkliv, dynamik och
rörelse i staden.

Det är mycket få gånger som byggnaden lyckas bli ett monument i sig själv, och frågan är om det egentligen överhuvudtaget är önskvärt? Om man tar Operahuset i Sydney, eller Guggenheimmuséet i Bilbao som exempel så är det ett ”must see” på besöket i staden, men många nöjer sig med att ställa upp för ett foto framför byggnaden utan att uppleva funktionen som den hyser, och som i bägge exempelfallen är något essentiellt. Har det önskade uppnåtts då? Tanken med en offentlig märkesbyggnad är att den skall manifestera en attityd, en genomgående vilja för staden som kulturcentrum, men den brist på nyfikenhet hos besökaren, som uppställandet med ett stort leende och en engångskamera visar, tyder snarare på att något har gått snett. Var det kanske ett Eiffeltorn man egentligen ville ha? En formmanifestation, ett konststycke i ingenjörsteknink? En märkesbyggnad skall sträva efter
subtilare värden. Både uttryckets samspel med funktionen (som i sin tur
skall inneha ett långsiktigt ändamål, och vara en hållbar verksamhet, för
att kunna skapa en grundläggnde trygghet kring byggnadens livslängd och
behovet av den), men också en tolkning av platsen och byggnadens
sammanhang med denna hör till några av grundvärdena en märkesbyggnad
bör ha.

Om syftet med en märkesbyggnad är att uppgradera staden i flera dimensioner vad gäller besökare, prestige och identitet så kan man fråga sig hur aktuell denna strävan efter nya kulturinstitutioner är. Är en ny teater representativ för dagens kulturbehov? Som exempel kan man ta Köpenhamnsoperan som redan några år efter den grandiosa öppningen i varje fall inte lider av platsbrist på sina föreställningar, och en sådan sak som att Lou Reed håller konsert där i mitten av sommaren tyder kanske på ett annat intresse hos folk, än det för klassisk opera.
Operan i Köpenhamn har ändå tillfört staden någonting. Liksom tillbyggningen av Asplunds bibliotek i Stockholm var disussionen om bygget på allas läppar, alla hade en mening, och i stridens hetta var det många som besökte staden för att se det omtalade projektet, men nu är det byggt; End of Discussion. Folks intresse ändrar fokus, byggnaden tappar sitt nyhetsvärde och snart står den som ett ensamt utropstecken utan alltför mycket liv, därute på Holmen.
Begreppen mellan skicklig arkitektur som hyser en stabil och långlivad funktion, och utropsarkitektur för att ”branda” sig glider ihop, och i städernas iver att överträffa varandra i besöksvärdighet verkar det inte finnas tid för eftertanke över de samtida och kommande behoven för kultur i alla dess former.
Utan en ny definition av märkesbyggnadernas funktion, eller snarare funktionen i märkesbyggnaderna, blir det svårt att bära alla förväntningar och ambitioner om en formgiven representation av det allmäna folklivets intressen. Svaret bli att bygga ännu lite högre, lite större, lite mer, men staden blir snarare lidande än dynamisk och åtråvärd av dessa storskaliga rum för (kanske oaktuella) kulturformer, där tron på spektakularitet och en känd arkitekt verkar vara det givna framgångsreceptet. Det skapar momentan uppmärksamhet, men knappast den nya identitet som staden eftersträvar.

klassicism, modernism... Exhibitionism!

2008-02-26T11:19:00.000-08:00

Kristina Lugn talade häromdagen i programmet "Babel" om gestaltandet i förhållande till det privata i litteraturen. Hon belyste bland annat hur lätt saker blir ointressanta när de för närgånget går in på en karaktär. Om hur man, när man läser en bok gärna vill kunna identifiera sig med huvudrollen, dens funderingar och händelser runtikring, varesig det är en fiktiv eller verklig person, men hur fort man blir uttråkad när det privata uppenbarar sig; vilket toapapper personen använder, hur långt den sprang på löpturen eller att den var tvungen att ta en kundvagn istället för en korg på gårdagens runda i matbutiken. Detta är ju saker som egentligen inte angår någon annan, inget som berikar någons liv att få veta, men ändå frodas denna självcentrerade, utlämnande kultur! Hela bloggvärlden anammar den, och det verkar vara ett omättligt behov av uppmärksamhet och bekräftelse som får folk att vända ut och in på sig själva för att andra skall få kännedom om allt från deras subjektivaste åsikter till mest banala vardagshandlingar.

Man kan se denna trend även inom arkitekturen. Bostäder har nästan alltid varit indelade i "privata" och "sociala" delar, där de sociala är mer offentliga, medan det har gått att dra sig tillbaka i de privata delarna. Denna valfrihet mellan aktivt/passivt verkar mer och mer att försvinna, och istället blir exhibitionismen och det ständiga uppvisandet norm. Se bara på till exempel VM-husen, ritade av PLOT 2003-04, vem tittar på vem där? Finns de gigantiska fönstrena för att ge utsikt och ljus, eller för att i montrar kunna visa upp sitt liv och vem man är? I fönstrena står nästan överallt tydliga livsttilsstatements; barnvagnar, designlampor, cyklar och konst (vänd utåt i flera fall), för att tydliggöra hur livet levs inne bostaden.

Att bli sedd och bedömd av andra verkar i många fall ha blivit så normalt att det är så man inordnar sitt liv; man visar upp allt och undviker därigenom spekulationer. Man skaffar glasväggar, blogg, bilddagbok, och det gestaltande, fantasieggende övergår i privat och förutsägbart, och när allt har blivit privat, så är istället ingenting det längre... och sedan då?

manifest

2008-02-18T12:44:00.000-08:00

Jag vet att jag är sent ute. Ute överhuvudtaget som skaffar en blogg fem år senare, men jag har visioner!

Den här bloggen ska handla om arkitektur... mest, men lika odisciplinerat som det är att äta middag liggandes i soffan, kommer jag säkert klåfingrigt och likväl att skriva om det som angår, upprör och berör mig just nu. Ibland är uppblåstheten stor, och självdistansen liten, men jag hoppas att ni ska finna någonting som intresserar er, vare sig det handlar om subjektiva åsikter kring vår samtids arkitektur, eller saker som rör sig under huden på en 21-årig arkitektstudent, emigrerad till Danmark. Jag hoppas också att ironi skall stå mig bi, försvara och småförlöjliga det hela, om tendenser till stora pretentioner uppstår. Och att det inte ska skrivas så högtravande. Och att jag inte är ensam kvar för att alla andra har hittat på något tuffare än att blogga.

/ Caroline